Saknar den där känslan av att vara älskad.

Att ha någon där på kvällarna som håller om bara mig.

Som fråga mig hur bara jag mår.

Ser på mig som jag vore hela hans värld.

Han är den som får mig att känna att jag hör hemma där han är.

Pratar med mig när jag behöver de.

Sitter bara tyst och lyssnar när de krävs.

Låter mig ligga mot hans bröst innan jag somnar.

Lägger armen om mig när vi ser på film.

Kramar om mig när jag gråter.

Bara behöver se in i mina ögon och vet direkt vad jag vill säga.

Jag kanske hade honom en gång i tiden.

Kanske inte.