Återkommande tankar kretsar runt i mitt annars så tomma huvud. Jag funderar på om jag vågar satsa igen, ta det där steget som kan vara så avgörande. Du är lika knäpp som jag men ändå vågar jag inte uttala orden till dig...

Jag saknar att se in i ögon och veta att mina känslor är besvarade. Jag vänder och vrider mig sängen på kvällen och funderar. Önskar att du ligger och vänder och vrider dig som jag. Tankarna flyter iväg till något delirium jag aldrig vart i förut.

Vaknar och min första tanke är hur du sovit. Kanske drömde du om mig, kanske inte. Frågorna är som vanligt oändliga och svaren är långt ifrån mig. Kan känna dem men inte se dem, de ligger där som en smygande vind från norr. Jag undrar om du känner samma vind som jag i detta skede.

Nu när hösten är här börjar jag bli deprimerad och ensam, jag vill klara denna höst själv men ändå med någon. Kanske är den någon du, kanske inte. Dagliga samtal resulterar ofta i ensamhet och saknad efter närhet. Jag vet att milen mellan oss är ett hinder men samtidigt inte.

Nu när löven faller känner träden att något saknas, du släcker lampan och lägger dig i den tomma sängen. Lika tom som mitt huvud...
Längtar tills jag somnar med huvudet på din arm, inte långt kvar nu..