Det är vattnet jag saknar
åtrår till vanvett, drömmer om
och skriker efter
nu när allt är is

det stilla vattnet i sjön,
dimma över viken, lommen

det blåaste blåa vattnet,
hav en sommardag
dyker lycka med huvudet före


det gröngrumliga vindvattnet
en ruskdag på hösten
skumstänken över stigen


det stålgrå stormvattenet
en mörk åskvädersregndag
regnet som piskar mig i ansiktet

det gröna ljuva insjövattnet
med sin svaga doft av humus
ljummet som balsam

och det röda, över den
runda tjärnen i solnedgång

det porlande kristallklara i
källan där Asmund drack sig otörstig
heligt enligt sägnen

bubblande upp ur underjorden,
där hunden alltid lapar friskt

vatttnet som omsluter,
ljuvt som sammet

vrålar jag efter som den
galna kvinna på vinden
vrålar efter sin älskade

stelt, kallnat vitt och
fullkomligt obarmhärtigt nu

utslocknat