Jag vet att din själ har ruttnat vid åsynen av kreativitetens död
många nålar,

fyllda med sanningar av gips
har paserat mina tankar,

besk av tiden
vidrörd av ingen,

sömnbristen du besitter
toalitärt elände,

härbevid ligger din kropp och lyser utav strålning
mina sanningar,

som den att jag har en dödskalle i mitt hjärta
och ett hjärta utav smälta stearinregler,

skapade för att hålla sanningen borta
är ovesäntliga,

kyss mig snabbt i själens fickor
det onda skapat utav mig,

den usla kvaliteten på mina känslor
poesi,

bristen på logik-empati
jag är ond,

åtminstone enligt vissa kriterier vilka världen fruktar
jag kan läsa mellan rader utav stål,

eller måla himmlen grå utan skenbar orsak
eller krossa döden,

mörda all visdom med mina dogmer
lyskraften i ögonen,

oskyddade mot intryck
solglasögonsögon,


jag kan ju ej andas utan gasmask
läste realisation inatt,

vet att du närmar dig gränsen för min smärta
ger mig,

allt en leksakspoet behöver
såsom skam inför åldrande sånger jag engång skrivit,

eller en önskan att bli dadaist i solens stank

de okuvliga