Jag kanske inte vill erkänna
att smärtan du gav mig
inte bara var nära att fälla mig
utan också fick mig att känna mig
närmare dig, än någonsin
Närmare dig än någon annan
någonsin varit

Jag kanske inte vill erkänna
att om jag kunde, skulle jag
åka tillbaka till våran tid
och göra allt vad du ville
för dig
För hur mycket tid vi än slösar
på att hata
utan att så mycket som slänga
osedda blickar åt varandras håll
så kommer du alltid blöda genom mig

Jag kommer nog aldrig heller berätta
för dig
att den där sista, ödesdigra gången
du fick mig att hoppas--
Att ja, jag vet att det var en lek

Jag glömmer inte hur blommorna luktade
på min 13årsdag,
under gatlyktan som snöade frusen gråt över oss
Jag glömmer inte lyckan,
som brände mig likt elektricitet
Samma känsla du brände mig med
när våra fingertoppar möttes

Men jag glömmer inte heller
att du somnade till ljudet av min röst
Det ligger något så rörande, och...
störande, över det

Så tack för att du lurade mig
och gjorde mig förbannad nog
att ligga vaken de där nätterna

Tack för att du lurade mig
att allt jag drömt om
det senaste alltför smärtsamma året
var på väg att besannas
Tack för att du fick mig att tro
att alla dessa nätter av oförklarlig saknad
och tysta tårar
var på väg att ta slut

Tack för att du lurade mig
att för en sekund må bättre än någonsin
bara för att sedan blöda genom mig
och låta det sista hoppet rinna av oss

Tack för att du lurade mig
att gå vidare

Nu vet jag i alla fall
hur det känns