Han föll på knä och för sin inre syn
såg han sina val, alla de bestulna
han blinkade hastigt bort dem
för att fylla på nya

vid vägskälet och upptrampade spår,
i alla de löften, de som ville bära
såg han i sina händer ljusets utfyllnad  
i allt det sköra runtomkring, nära

nu stod han här med stjärnan i sin hand
den som kapitulerat inför hans öde,
och med den insikten, om han nu skulle falla,
att hålla sitt löfte om ljusets födelse  

lättad klamrade han sig fast i mötets makt,
den som envist höll sig kvar
och i visshet om dess styrka och glans
tog han stegen mot den väg som bar