En dag att minnas!

Det är så stort och så mäktigt. Havet framför mej. De evigt rullande vågorna. En kort visit mot tång och strand, för att därefter dra sig tillbaka och förenas med vattenmassorna.
Det är ett stilla , rogivande skvalp. Solen speglar sig i vattenytan. Några barn leker i strandkanten. Någon enstaka flanör. Jag ser förbi dem. Söker horisonten. Några stackmoln i väster. En röd boj. En tärna eller låt mig säga en sjöfågel ligger och guppar. Ensam som jag.
Några gula maskrosor försöker göra höstdagen lite sommarlik.
Min hårklämma faller ur håret och gömmer sig i det torra, bruna gräset. Omöjlig att hitta.
Mina tankar irrar runt. Här har vi gått så många gånger. Ibland hand i hand, ibland bara njutande havet och solen. Samtal, funderingar och tankar.
I dag går jag här ensam. Långt ute på havet i en bräcklig farkost finns Du. Och jag sitter och letar efter den, där hav möter himmel, men den är bortom mitt synfält. Och här sitter jag. Nyfiken? Ja, visst. Kanske inte på havet och tången och flanörerna. Nej på mig själv. Upplever jag denna stund annorlunda än när vi går här. Visst gör jag. Ensam är stark. Ja det är just det jag söker. Att kunna ta in allt det vackra, det storslagna, det eviga. Skvalpet, höstluften och den bleka solen.
Jag vill supa in detta. Kunna plocka fram det när kanske mitt hav stormar. Plocka fram det och försöka förmedla känslorna när vi möts igen i kväll.
När Du har återvänt från en lång dag på de eviga havets sugande vågor.
Ja detta hav! Jag skulle vilja fånga ditt blänk i en stor ask och bädda in det i skvalpet mot stranden.
Kanhända finns Du inte i morgon och kanhända är Du ett rytande inferno, som inte ger mej Din skönhet.
Kanske är denna stund blott en gåva, man förunnas en gång i livet.
Block, penna, hav och inre ro. Det eviga havet. Kanske vårt sköte?
Varför gör det så ont, när det är så här skönt?
Jag vill sprängas av allt det vackra.
Naturen är ärlig och rak, inget fåfängt försök att charma oss, eller misstar jag mig??
Kanske blir vi än mer manipulerade av all jordens fägring, för visst bedåras vi av skönheten
och vänder ryggen åt den vissnande rosen, den gultorra ängen och de fallande löven. Och det är ju just dessa, som bäddar för nästa års fägring. Precis som med oss människor, så är det just de veckade kinderna, den darrande handen och de staplande stegen, som en gång har gjort det möjligt för nästa och nästa och nästa generation. Du eviga kretsgång!
Jag reser mig upp och vacklar till av allt det som naturen bäddat in i mitt inre. Jag vill inte sprängas. Jag vill bära detta med mig så länge jag lever.
Hårklämman ligger kvar.
Gömd, men inte glömd.
Stranden tog och stranden gav.