Så sliter dom sönder sina egna liv
sliter ut sina hjärtan som
slaskar mot asfalten

sliter i sina egna kroppar
köttslamsor ramlar, blod sipprar
forsar och hjärtat ploppar ut

hamnar på gatan till allmän beskådan
grannar, brevbäraren stannar och

tittar förvånat

hur kan hon stanna kvar?
så lyder frågan

vilken skam

inte: hur kan han slå henne så?

Hon: han måste få hjälp, det är synd om honom
Han: jag måste ha hjälp, hon är så tjatig
tjatar hål i huvet på en

Hennes blåmärken gulnar och läks
så sakteliga, och såren, dom på kroppen

Slår han sönder finporslinet, lampan tavlan
allt som är hennes

Så ett nytt slag, ett nytt blåmärke
ett till och ett nytt sår

så är det kniven

skriker, gapar, svär; alla hör
igen

Hon :jag skulle gjort allt bättre så hade han inte...
inte svarat emot, lytt honom
det är mitt fel, jag ska bättra mig

han skär i tankarna av sitt eget kött
och hennes

Såhär är livet inte menat att vara, tro mig

men det är försent
allt är redan sönderslitet

och barnen