Jag tackar ödmjukast för dessa vackra ord
Och gläd´s att liknas vid en diktare av sköna mått.
Ja, vi är ju faktiskt sprungna fram ur samma jord
Och ser kanhända livet i båd´stort och smått.

Vi ser den vackra nejd, där våra barnafötter lekte
Vi hör hur vinden susar i ett vårdträd vid vårt hem
Och lyssnar gärna till de sägner, som oss smekte
Från forna da´r och släktled fast vi aldrig råkat dem.

Men, vi bär deras blod uti vår ådra
och deras framtidstro den brinner i vår själ
men fast vårt yttre ger ett sken av fårnad
så vill vi njuta allt det livet ger och leva väl.

Se´n ska vi ge till släktled som ska komma
En bild av hur VI såg på livet, det livet som blev vårt
I ljusa stunder kallar vi det ”Gudars kärleksblomma”
Och glömmer bort de stunder det var tungt och svårt.

Ja, vi får kraften från den jorden som oss närde
Att möta harm och kanske avund på vår vandring här
Och när till slut vi drar vår stråt och färde.
Så finns kanhända skärvor kvar
av ord som kan berätta vem vi var och är.