Den yrande vänskap av saknad
som yr över snötyngda fält
har lämnat sin frost, redan vaknad
i andetag fyllda av svält

Och vindarnas vitnande blickar
skall nagla de flyende fast
i tiden som klockorna tickar
i levnad som aldrig tar rast

Fly bort du min rädsla, mot döden
och lägg dig i mullkistan ned
Se lögnande svekfyllda öden
bli ett med den dag som är vred

Då stillnar ett hjärta i gråten
en sorg blir begraven i jord
Men vinden drar bort - oförlåten
i irrande bortglömda ord