en vinter drypande tårad
svek har kantat den, och slutna kanaler
inget är längre som förr januari
med meningen spårad

håglöst förförd av minusgraden
flämtar jag utan passion
vid frostens penetration
av ryggraden

längs min sida rör sig älskades händer
de är fler än två
en lång tids längtan faller sig så
de vidrör hastigt – de flesta vänder

jag har varit ensam, utan tro
önskat mig men inte velat ha
framställt mig, men aldrig velat va'
velat lita på, men vägrat att bero

vi andas mot varandra denna vinter
när köld i luften fyller våra lungor
vi frostbiter varann med våra tungor
och orden slinter

till våren kanske vi menar mer
kanske vi förmår känna och säga vad vi känner
kanske vi blir menade, kanske är vi vänner
det får ske som det sker

detta är min överlevnadsstrategi
söka värme innan den söker sig hit
att älska; om inte av vilja så på nit
det är det jag har mitt enda hopp i

jag ska leva i den skevhet som är livet
jag ska skeva i en skenhelig attrapp
balansera mellan att få vara slapp
och det där drivet