Det blåser en vind så lent på min kind,
den smeker ömt min hud och viskar i mitt öra;
Det kommer en tid med kärlek och frid,
en visshetens tid då man sin eviga längtan får framföra.

Dimman ligger lätt över daggtäckta ängar,
mystikens töcken rör sig i skuggornas vrå.
Rörelser man förnimmer i mossans sängar,
minner om sagornas älvor och skogars rå.

Allt är så skimmrande vackert, det råder stilla frid,
då, när månens klara sken lyser på trädens nakna ben.
Det förnimmer om visdom i en förunderlig tid,
när näcken hördes spela med toner så rena.

Man skrattar och gråter, sina känslor man låter
få rusa i galopp med glädje och hopp.
Månklara nätter då själar möts och kärlek råder,
hörs ljuvliga strofer från himmelsk topp.

En känsla i bröstet finns, den värmer och lugnar,
jag vet att den kallas kärlek för allt som finns.
Ja, för allt som förut har fått en att hungra,
för allt som är nu jag alltid med glädje minns.