Vi befann oss någonstans på E4:an, sicksackade oss fram genom det tvåfiliga lämmeltåget i 130 km/h.
Den Fjärde storstadsregionen låg bakom oss nu och den största storstadsregionens obskyra utkanter låg framför oss som någonting man egentligen inte vill komma fram till.
Resenärerna utöver mig själv och min bedårande flickvän var för oss två obekanta personer, en man och en kvinna, båda var brottare och bekanta med en bekant vars 30:e födelsedag vi skulle fira.
Hon var var brandman till yrket, den kvinnliga brottaren och hon sa; "När jag inte räddar liv drömmer jag om att jobba med administrativ logistik"
Jag hade en vag uppfattning om vad hon menade men insåg att detta inte var en person man avslöjar litterära ambitioner för så jag lät min flickvän ställa de artiga följdfrågorna då hennes sociala kompetens är vida överlägsen min egen.
Vad den manliga brottaren gjorde för att försörja sig förblev okänt och sammantaget var det ointressant, hans åtsittande lila jeans sade mer om honom själv än vad ord hade kunnat göra.
Fordonet pressades hårt, ett stycke medioker ingenjörskonst från Frankrike.
Vi närmade oss 140 km/h och varvtalet var högt, 1,6 liters motorn var inte konstruerad för långa distanser i hög fart.

Födelsedagen i fråga skulle firas i två etapper, först med sedvanlig middag bestående av rostbiff och potatissallad i Södertälje och sedan ombord på Östersjökryssaren Galaxy.
Detta skulle bli min tredje kryssning, jag visste vilka utmaningar som väntade ombord, vad som krävs för att behålla sitt Jag på ett mörkt hav utan referenspunkter.
Det är av absolut nödvändighet att stålsätta sig mentalt så man fortfarande är samma människa när man kliver av, ut i verkligheten som man var innan man klev ombord.
Jag var inte redo, onämnbara rädslor hade hemsökt mig en längre period av tid med mild förföljelsemani och en begynnande fobi inför sociala situationer i allmänhet som resultat. Försvårande omständigheter som dessa gjorde att jag fruktade ytterligare degeneration av min psykiska hälsa.

Trivialt meningsutbyte ägde rum de sista milen innan vi anlände vid vår första destination. Södertälje gjorde inget vidare intryck, en vanlig stad av betong i skuggan av en ännu större stad av betong.
Födelsedagsgästerna anlände successivt till middagslokalen, den obligatoriska och smärtsamma "hälsa på, och presentera dig för alla" fasen tycktes aldrig ta slut.
Jag höll masken, kamouflerade mitt obehag bakom ett uttryckslöst ansikte, jag höll låg profil (säg inget om du inte blir tilltalad, vänta på att ölet ska serveras)
Alla som någon gång firat ett födelsedagskalas i en anonym kvarterslokal där rostbiff och potatissallad serverats vet hur en sådan tillställning utspelar sig så jag besparar er alla meningslösa detaljer.

Födelsedagsbarnet, en förvuxen fjortis (tydligen har hon ett temperament) sökte uppmärksamhet i alla situationer, exploaterade sin trettioårsdag som en bortskämd liten flicka, folk lät henne hållas, pratade om vädret.
Jag drack öl snabbt, tillställningen började bli outhärdlig.

Efter middagens sociala umbäranden bar det av, taxi till tågstationen. Södertälje fortsatte att inte göra något vidare intryck.
Födelsedagssällskapet var glada, berusade, uppspelta.
Men en sublim underton av primitiv mob-mentalitet genomsyrade feststämningen och deras feststämning var inte min, följaktligen var det av yttersta vikt att ge skenet av motsatsen.
(du kan inte slappna av här grabben, infiltrera gruppen, vinn deras tillit, studera deras beteende, det finns en läxa att lära här)

Vi klev ombord pendeltåget.