Dan satt vid sitt skrivbord med pennan i handen och försökte skriva, det gick dåligt, det gick inte alls.
I timmar hade hade han stirrat ner på pappret utan att skriva ett enda ord, pappret häcklade honom, grå linjer över vitt, som heroin över kokain. Det var kväll och i flera veckor hade han suttit vid skrivbordet om kvällarna utan att skriva ett skit.
Det hjälpte inte längre att dricka och hans tjej, Louise slutade ligga med honom för länge sen.
"Jag känner den inte längre" hade hon sagt.
"Vadå?" hade Dan frågat.
"Din kuk, jag känner den inte längre, den har krympt" hade hon svarat.
Nu för tiden runkade han bara och Louise sov med ryggen till.
Men Dan satt vid sitt skrivbord som han brukade när Louise jobbade och försökte skriva, han försökte kludda ner en dikt om den stora stadens kaosartade karaktär. Det var dömt att misslyckas för staden hade bodde i var liten. En gång i tiden var han Det, men inte längre. Nu var Dan Något, men inte Det. Dan var slagen, men inte av en poetiskt vacker onepunchknockout.
Det var dom små sakerna som hade besegrat honom. Vardagliga omständigheter, sånt som ingen kan göra något åt. Tidiga mornar, sunkiga jobb, sunkiga människor, snabbmatsköer och anorektiska popstjärnor som pissar på folk i snabbmatsköer med deras musik. Vardagliga omständigheter

Det knackade våldsamt på ytterdörren.
Dan ryckte till och spillde ut sitt kaffe, koppen föll och gick i kras på golvet och det hördes ut i trappuppgången.
Dan satt orörlig i hopp om att personen skulle gå.
Det knackade ännu våldsammare.
Hoppet gick i kras som koppen och kaffet i en pöl på golvet. Vardagliga omständigheter, sånt som ingen kan göra något åt.
"Dan, öppna dörrdjäveln " ropade mannen utanför.
Rösten var maskulin och djup, den var hård, det var Johnny.
"Öppna för helvete innan jag sparkar in dörren. Jag hör hur du sitter där inne och är patetisk".
Johnny var en vän till Dan.
Dan drog en djup suck och gick för att öppna.
Precis när han skulle öppna sparkades dörren in med bestialisk kraft och träffade Dan mitt i pannan. Det var en poetiskt vacker onepunchknockout. Dan slogs medvetslös.

Dan vaknade.
Hans panna pulserade och värkte, han låg på soffan. Han förde sin hand mot pannan, den var blodig och handen blev blodig.
Dan såg på sin hand och såg blod, han tålde visserligen synen av blod men föredrog att inte se på blod.
Johnny satt i fåtöljen bredvid och såg på Dan och hans blod, han gillade det han såg. Tre tomma ölflaskor av billigt märke stod på bordet, gruvarbetaröl kallade Johnny det för, för gruvarbetare drack det.
"Vad håller du på med Johnny" skrek Dan.
"Ta det lugnt Dan, du är lite groggy bara"
"Ja du sparkade ju in dörren rakt i fejjan på mig. Varför gjorde du det?"
"Men för fan, du varken öppnade eller svarade, hur i helvete skulle jag kunna veta att du stod där du stod? Förresten är du alldeles för slät i ansiktet, du behöver några ärr".
Johnnys nacke var grov och hans skägg växte tätt och tjockt, Dan hade alltid avundats Johnnys stora skägg.
"Det var så tyst härinne, jag trodde att du hade hängt dig" sa Johnny och avslutade meningen med en rap som antagligen hördes in till grannen.
"Varför skulle jag hänga mig?"
"Du är så sorglig Dan. Jag tycker synd om dig".
"Du är full Johnny, hur länge var jag borta?"
"I fem minuter bara, du tog verkligen smällen som en liten kärring, men byt inte ämne nu. Du borde verkligen avsluta skiten."
"Avsluta vadå?
"Livet baby. Livet" Johnny lutade sig tillbaka och såg nöjd ut i sin berättigade självgodhet, som om han sagt något djupt och insiktsfullt.

Dan kunde aldrig sätta fingret på exakt hur, var och när han träffat Johnny.
En dag hade han bara suttit i soffan hemma hos Dan, kritiserat hans musiksmak, druckit hans öl och ogenerat stött på Louise som knappast förnekade honom nöjet. På något vänster hade Johnny jabbat sig in i matchen, slagit sig in i Dans ickeexisterande vänskapskrets.
"Vad är det här för nå´ jävla skit" hade Johnny sagt när han rotat igenom Dans skrivbordslådor och hittat en dikt.
"Det är en in dikt jag skrivit" förklarade Dan ursäktande och skämdes.
Johnny läste igenom den snabbt och med berusade ögon och sa "Den saknar KUK. En dikt måste ha KUK och håriga ballar annars är den bara skit, det här är bara skit"
Johnny hade sen suttit sig ner och stuckit hål i fuck you fingret och med blod skrivit en egen dikt, han skämdes inte.
Dan läste den och det var det bästa han någonsin läst, den hade kuk, en stor kuk och håriga ballar. Smutsigare än Bukowski och stilfullt desperat.
"Så skriver man en dikt" hade Johnny sagt och tänt en filterfri cigarett.
"Du måste skriva med blod baby, utan döden i hasorna är du ingen, bara en blek imitation av män, fattar du?"
Dan tvekade i sitt svar, han fattade inte men försökte ge sken av att han fattade men Johnny fattade att Dan inte fattade och slog honom i ansiktet, hårt.
"Nu är du ett knytnävsslag närmare sanningen min vän"
Johnny lämnade Dan där, den brutna och blödande näsan, Dan var för feg för att fatta.

Tillbaka till den inslagna dörren, den krossade kaffekoppen, Dan låg fortfarande på soffan, Johnny drack fortfarande öl, han rullade en cigarett.
Dans panna värkte fortfarande, han var en liten man.
Johnny hade inte sagt ett ord på ett bra tag, bara druckit, Dan hade inte heller sagt något på länge, bara ömkat sig.
"Hemingway, han sköt sig vet du" sa Johnny, han tände cigaretten och inhalerade.
"Och?"
Dans strategi var att verka så ointresserad som möjligt för att bli av med gästen.
Johnny blåste tjocka rökringar och fortsatte;
"Du borde göra det du med, för karriärens skull, ingen kommer läsa din skit medan du lever"
"Så du kommer hit och knackar så hårt på dörren att jag flyger upp och tappar min kaffekopp i golvet, du ser ju hur den ligger där, trasig och död, det var min favoritkopp, se hur kaffet ligger där som blod, och sen spar..." Dan blev avbruten.
"Fan det där var bra, du borde skriva ner det, det där om att koppen är död och kaffet är blodet, men skriv det rätt."
"MEN FÖR I HELVETE JOHNNY, AVBRYT MIG INTE NÄR JAG SNACKAR" skrek Dan. Han hade blivit regelrätt förbannad och skulle skälla ut mannen som i lagens meningen gjort sig skyldig till ett flertal brott genom att sparka in dörren sådär men blev avbruten av Johnny som ställde sig upp och drämde till honom i magen med styrkan från tio skogshuggare. Ölen gjorde honom starkare och Dan var i allmänhet svag, han vek sig dubbel och kippade efter luft.
Johnny satte sig ner och drog ett bloss.
"Om du är för feg kan jag göra det åt dig"
"Göra vadå? frågade Dan då han kunde andas igen
"Skjuta dig baby, så det ser ut som ett självmord. De kommer älska din skit efter det, Louise kommer älska dig. Du kommer bli större än de största"
"Men jag vill inte dö Johnny, jag trivs bra med att leva, jag har drömmarna, de håller mig vid liv".
Johnny drog fram en revolver, en sixshooter, stor nog åt Clint Eastwood, en förlängning av ett redan enormt könsorgan.
"Den här skulle göra jobbet, den här jäveln kapar du träd med, ditt bakhuvud skulle inte ha en chans.
Dan stelnade inför revolvern som lögnaren inför den yttersta sanningen.
"Ta det lugnt nu Johnny för fan, stoppa ner den där"
Johnny såg på vapnet, ödmjukt, med respekt, han såg på den som en man ser på sin jämlike. Han spände hanen och från sin fåtölj spände han ögonen i Dan och siktade på Dan på soffan.
Dan blev livrädd och likblek.
"Har du någonsin skrivit en dikt med en revolver riktad mot huvudet?"
"N-n-n-n-nej" lyckades Dan stamma fram som svar och svaret var sant, han hade aldrig skrivit en dikt med en revolver riktad mot huvudet.
"Det är därför allt du skriver är skit" Johnnys röst osade av förakt.
Framför Dan låg ett papper och en penna som han inte lagt märke till innan.
Johnny pekade på pappret och pennan; "Skriv" beordrade han med självklar auktoritet, alfahannens privilegium i en rå värld.
"Skriv om den krossade koppen och kaffet på golvet"
Dan fattade pennan med skakig hand och förde den över pappret, primitivt och desperat och kalla svettpärlor föll ner över orden. Han hade döden i hasorna.
Under tiden det tog Johnny att halsa en öl skrev Dan klart dikten, han räckte pappret, det skrynkliga och svettiga pappret åt cowboyen i fåtöljen.
Johnny granskade de skrivna orden som en man som tar det han vill ha precis innan han tar det ur någons kalla döda händer.
"Det är inte det sämsta du skrivit, men du är fortfarande en ryggradslös imitation av män vars namn du inte ens förtjänar uttala! Va fan ska jag göra med dig? Fattar du ingenting?"
Dan försökte i sin oändliga rädsla och i sina nerpissade byxor ge sken av att han fattade, men Johnny fattade att Dan inte fattade och drämde till honom med pistolkolven i ansiktet, hårt.
"Nu är du några ärr närmare sanningen min vän"
Johnny fimpade sin cigarett och lämnade Dan där, medvetslös och nerpissad.