Jag befann mig någonstans mellan Joyce och Kafka när experimenten började ta över, när de fick eget liv.
Det var då jag såg Mary Shellys ande, hon predikade sitt romantiska evangelium, så överlägsen, så litterärt blåblodig. Det var då jag insåg att jag blivit Frankenstein, eller Monstret i alla fall. Ni förstår vad jag menar.
Mellan Prag och Dublin låg det postapokalyptiska Europa, ärrad av skyttegravar och förgiftad av senapsgas.
Själv låg jag på soffan och väntade, på Undergången eller den Tysta Revolutionen vilket som.
Mager och tärd, rakad skalle och skäggstubb, driven till vansinnets stup och stirrade ner.
Jag var mager och tärd som en Treblinka-Jude.
Revbenen stack ut och jag var bakfull.
Tänkte på Männen, de Stora.
Jag tänkte på ärrade ansikten, trasiga levrar och granatsplitter, på hur de blev större än deras tid efter deras död och jag tänkte på Mord.
Mord och gulsot.
Mina nattliga experiment hade urartat, nyfikenhet hade lett till besatthet.
Jag låg vaken om nätterna och begrundade syftet med att i över huvud taget lägga sig då det egentligen inte fanns någon mening med att kliva upp i första början.
Paradoxen var outhärdlig och oändlig.
"Ge inte upp Danny Boy, du är nära nu min förlorade älskare" hörde jag en röst viska i mitt öra.
En stor författares upplysta själ uppenbarade sig bredvid mig på soffan.
Hans skägg var imponerande och han sa; " Jag såg min generations största intellekt förstöras av vansinne."
Jag nickade instämmande och han räckte ut sin tunga, där låg ett frimärke.
"Kyss mig" sa han "och jag ska skicka dig på en tripp som skulle väcka Oscar Acosta från de förmodade döda"
Jag tvekade inför hans självklara homosexualitet, skamlös, ren och fri.
"Låt det bara hända" sa han och la sin hand på mitt slaka könsorgan och jag lät det bara hända.

Droginducerade visioner svepte över mig som i en klyschig metafor för tsunamivågor över Sydostasien.

Jag såg, i botten av mitt bottenlösa hungriga hjärta fylld av passion och intighet. Stordåd och Nederlag och jag såg den sublima skönheten i Nederlag.
Stordåd som landmärken i människors selektiva minne.
Nederlag som vener och vägar och motorvägar som knyter samman Stordåden.
I män och kvinnors selektiva minne, ändlös i sin förbytlighet såg jag hur de inte mindes och inte såg Hjältarnas sanna definition i deras stunder av förnedring och i deras Nederlag.
(The Highway of Defeat)
Jag såg döda Hjältar på motorvägen på väg mot deras Stordåd, fast i ändlösa bilköer.
--Jag såg den maskulina friheten, tyglad i moderna nätter av konformitet och kommersialism, kvinnor och män reducerade till konsumenter, rädda för sådant exkluderat av Ikeakatalogen.
På den vita mannens gator, de döda och de levande döda och jag såg hur de förtärde min hjärna och tömde den på Ordets briljans och ersatte det med med pragmatism, absolut i sin logik.
Fastfrusna ögonlock, stirrandes i en stad så steril, i en stad av frostbitna fasader, stirrandes, ansikte mot ansikte mot den ansiktslösa meningslösheten på trottoarlösa gator av oändlig skräck.
Jag såg hur män, ovärdiga deras sperma kastrera sig själva, de döda och de levande döda och de mördade Idealet och amputerade sina avtryckarfingrar i fruktan för den självförvållade döden, omedvetna om sina skenliv.
På västvärldens kontinenter, också de stulna, de levande döda, frivilligt frihetsbefriade på bekostnad av Luffarens heliga liv, Luffarens heliga ande, han var frihetens fader och dess son, Luffarens heliga ande, bunden till denna tomma värld enbart av bortglömd tågräls.
I sin kappsäck bar han De Stora Männens Stordåd, kända enbart för honom själv ty hans rastlösa ande kände hemligheten bakom frihet, följaktligen var han den siste fria Mannen, stor, stark och tyst, underbart desperat och alkoholiserad i sin solitära undergång.
(må du vila i frid i din omärkta grav vid superlativens ände)
--I fadersgestalternas massgrav, jag såg hur fäderna mördades av sina vilsna söner, de levande döda och jag såg min Far, den sanna proletären tillika ikon för Nationens ryggrad och jag såg min generation och en avbruten ryggrad.
Min Far och Idealet, mördade av av muterade ikonoklaster, vansinniga av varumärkestillbedjan.
(förlåt dom Farsan, dom vet inte vad dom gör)
--Jag såg hur de muterade och de vansinniga och de levande döda drog ut sina mödrar på gatorna av ändlös skräck och jag såg hur de skändade deras sköten, deras mödrar vansinniga av skräck och jag såg de levande döda förtära sina mödrars livmödrar och deras avkomma för all framtid dödfödda, dömda till ett liv som levande döda.
Dömda till tvångsmasturbation, stirrandes på reklampelare, det nya idealets propaganda.
Dömda till att skinnflå sina kukar, stirrandes på reklampelare, det anorektiska skönhetsidealets propaganda, absolut i sitt förtryck.
De svultna och levande döda, stirrandes på perverterad pornografi och jag såg hur de runkade medan Adam Smiths osynliga hand knytnävsknullade den Tredje Världen, detta hände verkligen och jag såg svart guld rinna som blod ur mänsklighetens sköte och jag såg det slukas av en kontinent och det svarta guldet var elva miljoner slavar, en fotnot i omänskligt lidande ignorerad av de levande döda med beteenden dikterade av marknadsstrategier.
Jag såg de svultna, hur hela härskaror av omedvetna anorektiker försökte stilla sin hunger med konsumtion och i den sekunden kapitulerade deras intellekt inför kapitalismens paradoxala pragmatik, förslavade och frivilligt frihetsbefriade av den fria marknaden och jag såg att detta inte var en paradox, utan en profetia om kvävande apokalyps på en planet befriad från sina lungor och jag hörde Ryttarna förkunna att detta var ekonomiskt försvarbart.
Jag såg deras vansinne kulminera under apokalypsröda skyar och snön som föll var inte snö, utan aska från miljarder förkolnade lik och jag såg hur Hjältarna grät och hur deras kvinnor grät och jag hörde det förtvivlade vrålet från tiotusen apatiska orangutanger rånade på sina träd.
The Horror!
The Horror!
--Detta var det jag såg och jag tror det var slutet.
Mina näthinnor brännmärkta av visioner, svedda av visioner, brännskadade av visioner, Ögon-utan-Lock pupiller av Eld, stirrandes på ett ansikte.
Jag såg en öde motorväg löpa som en fåra över kontinentens åldrade ansikte, min Far och mina fäder, mina döda hjältar i världens sista muskelbil på väg till legendariska städer.
På Drift och På Jakt efter sanningar och billiga fyllor men allt de fann var ruinerna från en Jazzklubb och liket från ett mördat Ideal.
Jag såg alternativa tolkningar av HOWL framförda av hungriga vargar ylandes mot månen, det var en månskensserenad tillägnad den odödliga Mannen, hans otyglade frihet i den eviga natten.
Jag hörde den odödliga Mannen yla mot fullmånen, berusad på blodet från de levande döda och jag såg honom transformeras till Varulven, den fria Mannens otyglade natur, primitivt vacker och vild, rå och grym i sin ociviliserade skönhet.
Han var frihetens otämjda son, den heliga Luffarens lärjunge, indoktrinerad av ingenting utom den Absoluta Friheten och han var min Far.
--Jag talade till honom med droginducerad klarsynthet;
"Min Far
jag är med dig i landets sista Arbetarkvarter
där människor med brutna ryggar fortfarande dör av obotlig cancer.
Min Far
jag är med dig i landets sista Arbetarkvarter
där vi begravs under skuldberg men dör med värdighet.
Min Far
jag är med dig i landets sista Arbetarkvarter
där vi delar en öl vid köksbordet.
Min Far
jag är med dig i landets sista Arbetarkvarter
där mentala åkommor är friskhetstecken i en sjuk värld.
Min Far
jag är med dig i landets sista Arbetarkvarter
där vi är starka och tysta och tillsammans fäller vi inte en enda tår.
Min Far
jag är med dig i landets sista Arbetarkvarter
där dina döda vänners hjärnsubstans dekorerar vardagsrumsväggarna.
Min Far
jag är med dig i landets sista Arbetarkvarter
där vi är omringade av de levande döda och sparar den sista kulan till oss själva.
Min Far
jag är med dig i landets sista Arbetarkvarter
där vi kvävs av den tysta majoritetens censur.
Min Far
jag är med dig landets sista Arbetarkvarter
där du stämplar ut från ditt sista arbetspass och försvinner ut i den Eviga Natten för att supa upp din lön.
Min Far
jag är med dig i landets sista Arbetarkvarter
där du viskar ömt; En Man kan leva snabbt och dö ung och det vore inte ett bortkastat liv"

Jag vaknade med dessa ord intatuerade på ögonlockens insida.
Jag hade en penna i min hand och jag skrev med den apokalyptiska vreden från världens alla atombomber.