Tidsåldrar av förnekelse gjorde oss svaga och mottagliga. Gjorde oss vaksamma, menlösa. Fick oss att gripa i luften efter den rök, som stigit från horisonten sedan 1958.
Jag såg människornas ansikten kläs i skugga, där dom passerade i motsatt riktning. Blinda, disorienterade.

Jag fångade blickarna från dom, som offrats i ett högre syfte.
Jag såg snurrande kompassnålar, tre avklippta fågelklor på rivningshusets fönsterbleck, och en tatuerad svastika i Moder Justitias panna.
Det dom lämnade till eftervärlden, var ett decennium reducerat till en färgglad semesterbild i illusionistens fotoalbum.

Du gav mig chansen att få smaka på det enkla livet. Gav mig möjligheten att se världen genom en annan människas ögon.
Men varken vetenskap eller religion kan ändra det som hänt, när bilder av avenyer och lummig grönska fryser sig svaga, tvingar oss på fall. Sliter, drar oss med sig.