Släppte taget om det rationella. Lät det falla, krossas mot golvet som billigt porslin.
Sökte inåt. Sökte djupare. Stängde ute ekot från dom tusentals val jag dagligen ställs inför.
I en pulserande avsaknad av sammanhang, sträckte jag mig efter rörelsen, släppte greppet om all tvekan. En skälvning. En våg.
Rösten, först dämpad som ropet från andra sidan av en lång korridor, stängde ute världen som begränsar och stympar.
Och linjerna möttes i en glittrande spastisk sammandragning.