Ett dimgrått pulserande töcken. Handen som sluter sig.
Natten rinner längs väggarna och droppar från taket, seg och trögflytande som tjära. Ljusfläckar vibrerar, kvarglömda och rastlösa. Minnen inuti minnen, sammanlänkade av ekot som lämnats i arv.
I ultrarapid rör vi oss, ständigt på väg mot någonting annat.
Men utanför det som brukade räcka, brinner min hjärna som en fackla.
Hornhinnan blank, sinnet bländat av den svindlande storslagenheten i det rakt igenom okända.
Och där bakom, ett annat rum. En strävan, en rörelse, en vind.
Jaget upplöst, studsar mellan tidsepoker, kryssar mellan ruinpelare och månskärvor.
I ultrarapid rör vi oss genom en multidimensionell halvvärld, befriade ifrån materians tyranni. Ansikten i konstant förvandling. Vakendrömmar om revolt och gränslöshet inuti ett expanderande klot av motivation.