En strimma ljus försvinner bland träden.
Flickan i en rutig klänning springer efter, hon skrattar glatt, den gröna färgen, den röda färgen och den gula färgen från klänningen passar in med omgivningen, träden är gröna, det finns röda blommor lite här och var och en gul fjäril vilar lugnt på kanten av en gammal, mossig mur.
Efter flickan ropar hennes föräldrar, fadern syns bara som en svart gestalt med solen bakom sig i den somriga omgivningen, med hennes moder bredvid som är en kortare gestalt, men bredare.
Föräldrarna bestämmer sig för att sätta sig vid picknicksfilten som de spritt ut över marken vid en solig fläck i skogen, där satt de nyss och åt mackor med ost och paprika, då flickan fått syn på den ljusa strimman som försvann in mellan träden.
Sen hon fick syn på den förlorade hon all fokus på sina föräldrar, ingenting i världen existerade förutom hon och strimman, hon är ett nyfiket barn, hon vill veta vad det är för något.
Så hon springer efter den, förbi ljus-bruna träd, varierande i mörkhet, men alla stora och ståtliga, vissa täckta i mossa, de ser glatt på medan flickan springer förbi.
Naturen ler mot henne.
Ingenting hindrar henne från att komma ikapp ljuset som rör sig med lena, men bestämda rörelser bortåt, stenar flyttar sig så hon inte ska snubbla, hon har ingen koll på marken, grenar blir knuffade åt sidan, hon har ingen hyfs.
Tillslut börjar skogen bli mörkare, då hon kommit längre in, sprungit över en bäck, det gröna gräset skiftar diskret till mörkgrått och träden likaså, men strimman förblir stark när omgivningen blir mörk, tillslut blir den allt hon ser.
Tillslut stannar strimman upp när det är i kolsvart mörker, allt man kan se är en ljus boll, flickan som nu lugnar ner sig när den stannat lägger märke till sin omgivning och blir lite rädd, det var ju en somrig dag, hon hade picknick med sina föräldrar som glatt sjöng "Grattis på födelseda'n"
Hon går långsamt fram till ljuset, hon känner att det är rätt väg att gå, den fyller henne med en slags värme, någon känsla av säkerhet.
När hon kommit fram till den sträcker hon fram sin hand, den svävar stilla i luften strax ovanför hennes huvud, när hon tar tag i den slocknar den och faller i hennes hand, den känns varm som när solen skiner på ens skin efter en kall vinter och den är hård, påminner om glas.
En röst säger "Vänd dig om.", en sliten röst som kunde vara från någon med en extrem förkylning, en kvinna – med extrem förkylning. Flickan stelnar till i panik, hon vet inte var hon är, vem det var som tala och inte kan hon se något heller.
Hon känner något ta på hennes axel och hon skriker till. Samma röst börjar prata igen, "Lugn, flicka lilla, jag ska visa dig ut härifrån, jag ska leda dig till ljuset." denna gången var den något behagligare, den hade en vänlig och omsorgsfull ton, flickan började tänka på sin farmor.
I sekunden som flickan skrek hade föräldrarna, en okänd distans därifrån, vänt huvudena dit, fadern hade sprungit in i skogen och börjat ropa efter henne, hans hjärta bultade starkt och svett ran nedför hans panna, kort därefter kom flickans mor, de delade känslor, rädsla och oro.
"Ta min hand." Säger rösten till flickan i mörkret, flickan letar sig till handen på hennes axel försiktigt, vartefter hon tar ett ordentligt grepp och handen svarar, den håller varsamt och omsorgsfullt, men den är kall och det känns som sandpapper. Hon känner att handen börjar dra henne och flickan följer efter, hon hör steg efter steg, det prasslar i vad som låter som löv och grenar som bryts. De går långsamt, flickan håller i handen med båda händer, rädd för att tappa taget, rädd för att bli förlorad för alltid, följer hon efter denna främling som påstår sig vilja gott, den utlovar säkerhet.
Föräldrarna som springer i skogen ropar efter flickan, ber henne att svara, ber om en ledtråd om var hon är, vart hon befinner sig, de ser sig omkring, letar efter tecken till var hon skulle försvunnit, och till deras förskräckelse får de vad de vill, modern upptäcker på att hon står på en liten tygbit, en rutig sådan i färgerna röd, gul och grön, varav ett hörn är indränkt i blod.
Och de skriker båda, tillsammans, "Var är du flicka lilla?"

Flickan hör inget av detta, fortfarande i slutet mörker håller hon om handen som ska leda henne till säkerhet. Hon frågar med en bruten röst, fylld av tårar, "Var är mamma och pappa?"
Någon sekund senare svarar en röst "Det är ingen fara flicka, jag ska leda dig till dem, de är ute och letar efter dig."
Flickan blir glad av att höra att hon ska få träffa dem, hon vill få krama dem båda, hon vill tillbaka till picknicken där de kan äta mackor och prata om vilka leksaker hon ska få.
Hon hör ett ljud bakom sig, ett metalliskt ljud, rösten säger, i lika vänlig ton som förut, men denna gången lite omskakad, "Låtsas inte om det där, det bådar olycka."
Flickan blir rädd igen, ljudet följer efter henne, metalliskt, hon känner en kall vind bakom henne och det känns som att någon andas henne i nacken, någon som vill henne illa. Hon känner tårarna välla upp i ögonen, "Vad är det för något?" Frågar hon i panik, rädd, hon viftar med handen bakom sig för att få bort det, de första sekunderna är det bara luft men tillslut känner hon att hon snuddar vid något, men bara för en sekund, hon känner att hon blev blöt på några fingrar.
Rösten svarar "Det är ingenting, var lugn så ska jag ta dig till modern och fadern din." vartefter hon känner att handen drar hårdare, snabbare, och flickan tvingas gå i rask takt.
Samtidigt i den ljusa skogen, där föräldrarna springer, fortfarande i den somriga skogen med gula fjärilar, röda blommor och gröna träd, så känner de hur deras redan stora panik börjar byggas upp, de stannar tillslut, i distansen framför dem så finns det ett litet hus, det är gjort av sten och trä, ser slitet och gammalt ut, båda föräldrarna känner intuition att leta där i. De ropar igen, "Var är du flicka lilla?" medan de går fram mot byggnaden.
Flickan hör nu deras röster, men bara svagt, det är bara en hint av vibrationer i luften, hon känner hur en stor klump som tyngt ner henne lyfter från hennes axlar, "Mamma! Pappa!" ropar hon ut glatt, rösten säger då "Vi är snart framme, du är snart med dem." De traskar över vad som känns som grenar och löv, omgivna av mörker, de metalliska ljuden andas henne fortfarande i nacken, intensivare än förut.
Hon hör sina föräldrars röster ropa igen, hon kan nu höra vad de säger, hon försöker ropa tillbaka men upptäcker att när hon ropar kom inget ljud, rösten säger "Det är ingen fara d-" och blir avbruten, hon känner att handen släpper henne, flickan rycker till, innan hon hinner reagera så snubblar hon över något, förvirrad och nu rädd frågar hon "Var är du? Hallå?" men inget svarar, det som andades henne i nacken är nu också borta.
Där sitter hon, lämnad i det svarta, hon känner sig efter på marken, tillslut, efter blint fummlande så känner hon något, den där sandpappriga känslan, hon vandrar med händerna längs vad hon tror vara en arm, hon kommer upp till axeln och sedan halsen vartefter kommer huvudet, hon tvekar någon sekund men sen känner hon även på ansiktet, det känns slitet och kallt, munnen tycks vara öppen, flickan reser sig upp, rädd och börjar gråta, hon vill därifrån.
En strimma ljus åter uppkommer då, det är den glasliknande bollen hon hållit i, hon glömde att den ens funnits.
Föräldrarna som nu kommit fram till den tillsynes övergivna byggnaden, tittar in genom öppningen där de antar en dörr varit för länge sen, först går fadern, han tittar in, solen lyser halvdant upp insidan och där ser han hur hans dotter sitter i ett hörn med ryggen mot honom, modern springer före honom fram till flickan, hon brister ut "Älskling! Hur mår du? Är du okej?" och kramar om flickan som inte ger något svar. Hon sitter bara still.
Fadern lägger märke till en annan man som står vid väggen nära modern och flickan, i sin hand håller han en trasa, den är röd, grön och gul, fadern springer fram till mannen och vet inte riktigt vad han ska göra, han skriker "Vad har du gjort med vår flicka?"
Mannen är lika lång som fadern, ansiktet är dolt i skuggan men kläderna är slitna, hans händer är grova och mannen andas tungt, svettigt.
Modern som inte märkt något vänder nu huvudet mot de två männen, där ser hon främlingen vartefter hon snabbt vänder sin dotter mot sig och frågar "Vad har han gjort mot dig?"
Varje millisekund ekar in i evigheten och både modern och fadern är arga och rädda, förvirrade.
Fadern hör modern skrika och vänder sig mot henne, där han ser modern knuffar dottern ifrån sig, mot väggen av ren reflex vilket först nu avslöjar dotterns framsida till faderns förfäran.
Där ett par livliga, blåa ögon en gång var så är nu bara blod som rinner ner längs ansiktet, de mjuka läpparna av en ung flicka är bortskurna och kvar är bara tänder som förlorat sitt sällskap av en tunga.
I en av flickans händer vilar ett av de vita kloten som tidigare varit i hennes skalle.
Mannen knuffar då ifrån sig fadern som ramlar in i väggen, vartefter han släpper två föremål och springer iväg, tygtrasan som en gång var röd, gul och grön men nu bara röd flyger varsamt ner till marken, ger inte ifrån sig ett ljud.
Det andra föremålet landar med en lätt duns och rullar en liten bit åt sidan
Och fadern märker att det inte är ett klot den lilla flickan håller i, det är inte ett klot som fallit till marken.
Det är hennes syn.