Plötsligt ur natten, faller ett bröd
faller mot knivskarpa stenar
väcker i världstidens yttersta nöd
rädslan som tiden förenar

Krossas mot klippan, smulas som frö
rinner som saltmättad havssand
väcker de tvivlande, flydda att dö
för dem till lidandets livsrand

Möter ur djupen, uppstånden kropp
delad i bägarens enhet
Ögon som skådar ett nyss drucket hopp
upplyft ur dopskålens enhet

Duvan som lyfter, kärlekens ord
graven som öppnas mot livet
öppnas som längtan i uttorkad jord
så har det skett, allt är givet

Häpet mot himlen, obruten röst
människan talar i Anden
Skapelsens tid är skördarnas höst
Frukten är bärgad – ur sanden

Stilla i bön, i evighet fri
häpet förenad med lagen
evig i tiden, älskad att bli
uppväckt på yttersta dagen