... och jag drar tyget över höfterna, tänker tillbaka till då livet började göra ont, känner blixtlaset snudda en aning vid min hud...




flahback; dina knogar tar sats, och flyger, blodet smakar så förbannat gott. Mina lungor tar sats, ger dig allt, ingenting, och du gråter, nu igen...




...och jag sätter på mig mina ringar, det enda bevis på att ni någonsin funnits, andas in, känner värmen från min trygghet som fyller mitt inre...




minne: du skriker sådär högt nu igen, fast du vet att min tystnad talar mer. Jag drar täcket över huvudet och hånler, åt dig, som nu i panik kastar dina egna skor av balkongen...




... och jag går fram till sängen, kysser min karlek, ler när han med hjälp av sina ord kramar om mitt hjärta, och jag känner mig hemma...




då; stänger dörren bakom mig, andas, lättad av väggen mellan oss som ljuvt dövar tonerna av dig...


...och min spegelbild välkomnar mig till yttligare en dag av möjlighet...