Med saliven i sitt hår
och allas blickar i ryggen
klättrar hon uppför stegen
fjäderlätt på grova kängor

12 år och redan dansande med döden
på lösa tegelpannor
visande fingret åt alla dem
som aldrig gav henne en hand att hålla i

12 år och redan sviken
av världen som hon sattes i
själsslagen för hundrade gången
blev en hundrade gång för mycket
och hon slutade gråta

Tegelplattan vägdes i handen
hon såg ner på myrorna mot det grå
siktade lungt och stabilt på den närmaste
släppte och hörde ljudet av skrikande lungor
och hon tog upp ännu en

12 år med en plötslig insikt
om att tegel och blod
är olika nyanser av samma färg

och vem ska ta på sig skulden?