Vännen.
Det borde varit jag som varnade dig.
för det som alltid funnits inom mig
men jag svalde hårt och låtsades
att det försvunnit för gott

de stålskodda kängorna sparkade ännu ett tiotal
sparkar mot mannens överkropp innan kniven stacks
mot strupen och skar av pulsådror och andningsvägar
ett rosslande sen blev allt svart

det var
den största lögnen
av alla lögner
jag någonsin ljugit

kedjan mellan handbojorna krokades i karbinhaken
och mannen hängdes upp med fötterna strax ovanför golvet
kombinationer av slag och sparkar haglade över den hjälplösa
kroppen, som tjänstgjorde som boxningssäck sina sista
kvalfyllda timmar

jag har aldrig kunnat tala
fler språk än det jag var född till att tala
det språket som alltid bott i min mun
är det som aldrig kommer vika från min tunga
det är ett svartsjukt språk
som hemsöker de otrogna om natten

lera och löv fläckade uniformstyget när mannen kröp längs
stigen, utan all tidigare medfödda dominans bad han förgäves om nåd
med det vänstra benet i oen onaturlig vinkel slutade han sina
dagar med hjärnan utsmetad i barken på en tall

jag kramar kudden hårt och hoppas
slippa vakna upp för att kontrollera
dörrar och fönster och andning
men imorgon kommer vara ännu en dag av ångest
och ännu lite trasigare inuti

han virade gitarrsträngen runt halsen, frågade om det var så han gillade det
om det var så HAN brukade göra
så lämnade ännu en Hagamannenklon jordelivet



är en riktig man
lika riktig
som han var
innan han sålt ut sina ideal?