Jag tycker inte om mig själv. Jag tycker inte om den som tittar tillbaka på mig från andra sidan spegelglaset. Svag, dum, motbjudande, mest är det något med ögonen. Jag undviker ögonkontakt med människor. Jag går in i saker ibland när jag är ute på stan, för jag koncentrerar mig på mina skor och marken jag går på. Jag brukar inte titta på folk när jag pratar med dem heller, jag är rädd att de ska se samma sak i dem. Det sjuka. Det smutsiga. Det som de jag har släppt in på livet också sett, det som fått dem att behandla mig som en pestsmittad.

Min mentor i skolan säger att jag måste titta upp och höja rösten när jag talar, för ingen kommer behandla mig med respekt om jag inte tar den ifrån dem. Jag förstår inte varför det skulle göra någonting bättre, snarare tvärtom. Om jag höjer rösten och de ser mig, kommer fler se äcklet längst bak i klassrummet, och fler kommer veta hur värdelös jag är. Bättre då att fortsätta gömma sig. Om de inte vet vem jag är kan de inte hitta någonting hos mig som får dem att vända sig bort med den där minen av avsmak som de annars brukar göra.

Det finns ganska många som ser mig som en vän, som umgås med mig på fritiden. Jag brukar inte visa så mycket av mig själv för dem, vet inte ens om någon av dem varit hem till mig. De har inte frågat, och jag vill inte gärna bjuda hem folk, de skulle kunna se något om mig som jag skulle skämmas för. De skulle kunna få reda på något om mig som får dem att se vem jag egentligen är och inte vilja veta av mig mer. Jag klandrar dem inte, jag vill inte heller veta av mig.

Min mamma brukar skälla och leva rövare om att jag bara kommer hem och äter och sover. Hon frågar om jag tror det här är ett hotell där man bara kan komma och gå som man vill. Jag förstår henne inte, ser hon inte att det här inte är mitt hem? Jag passar inte in här, jag passar inte in i skolan, jag passar inte in bland mina vänner; jag passar inte in någonstans. Jag har alltid hoppats att få träffa någon som jag känner mig och hemma med. Någon jag kan känna mig trygg tillsammans med och bara vara mig själv. Hon behöver inte vara snygg, hon behöver inte vara cool, eller smart. Fan, det behöver inte ens vara en hon.

Men jag tvivlar på att det finns någon som skulle tycka om mig för den jag är.
När mamma lever om så brukar jag säga att jag inte behöver bo här om hon inte vill, om jag flyttar så behöver hon inte bekymra sig om att jag bryter hennes strikta regler hela tiden; men hon vägrar låta mig flytta.
Det är två år till jag fyller arton och kan dra vart jag vill, men det känns som en hel livstid. Jag kommer inte orka så länge.

Jag har tänkt mer och mer på att dö sista tiden, och det känns oftast som den bästa utvägen. Då skulle jag slippa den här vrlden, och den här världen skulle slippa mig.En trevlig lösning som gör alla glada och nöjda.
Bara jag kommer på hur...

----------------------------------------------------------------------------------------------------


Det är fördjävligt hur dåliga löner de betalar på mitt flygbolag, En kapten här har ungefär hälften så mycket i lön som på det stora statliga flygbolaget när han går i pension. Och jag tycker inte jag ska behöva finna mig i sådana undermåliga löner, med allt ansvar jag tar, alla liv som vilar i mina händer
under arbetsdagarna. Ni måste hålla med om att jag är ganska betydelsefull, inte nog med att jag tar passagerare, eller pax, som vi kallar dem, till deras destinationer i rätt tid, jag tar dem dit säkert också. Jag trivs med att bära min uniform, den visar alla vem det är som har befälet, vem det är som bestämmer,

Jag skulle aldrig erkänna det, men jag tycker om känslan den för med sig. Den gör mig betydelsefull, folk ser med andra ögon på mig när jag bär den. Även om jag börjar bli äldre nu så vet jag att kvinnor tittar på mig när jag bär den. Den trollar bort tjugo år och tjugo kilo, jag är femtionio nu men jag skulle
kunna få vilken tjugofemåring som helst. Uniformer får kvinnor galna, det är något jag vet med säkerhet.

Jag tycker inte om hur folk behandlar mig utanför jobbet, därför bär jag den så ofta jag kan och påpekar gärna vad jag har som yrke för personer jag träffar. Det är så orättvist, de som inte vet om det, eller de som tillhör familjen, de inser inte hur betydelsefull jag är, med vilken respekt jag förtjänar att bli behandlad. Jag tål inte när de som bor under samma tak som mig talar tillbaka som om jag vore vem som helst, de borde veta vem jag är och lyda. De borde lyda mig utan att ifrågasätta och de borde göra det med glädje.
Ingen i min besättning skulle någonsin ifrågasätta mina beslut, de vet vem det är som har befälet och de vet vad som förväntas av dem. Jag förväntar mig samma sak av kvinnor och barn.

Min son har blivit så obstinat på senare år, det måste bero på att han har växt upp hos sin mor, Det hon lär honom är inte bra, det är nedbrytande. Hade det inte varit för att rättsväsendet är fullt av kvinnor och bögar så hade hon aldrig fått vårdnaden om mina barn när hon tog hälften av mina ägodelar och stack.
Hon skyllde på att jag var aggresiv och bar han hand på henne och barnen. Och rätten trodde på hennes lögner, de åt ur hennes hand; de har uppenbarligen ingen aning om vad som krävs för att upprätthålla en strikt disciplin. Jag gillade det aldrig, men när de som bör lyda börjar ta sig friheter så måste man visa vem som bestämmer, det skulle alla som är vana med att ha folk under sig förstå.

Jag har haft många förhållanden, men det slutar alltid med att de blir obstinata och uppstudsiga och ifrågasätter mitt ledarskap. Jag bodde tillsammans med ett riktigt psykfall för några år sedan, hon hade varit gift med en riktig slusk tidigare, som söp och slog henne mest hela tiden. Han var ett riktigt svin, jag skulle aldrig slå henne om hon gjorde som hon blev tillsagd. Hursomhelst, jag gjorde henne en tjänst, hon fick flytta in hos mig i mitt stora hus ute på landet och jag tog väl hand om henne. Hon var lite orutinerad i början och blev alldeles för nära vän med min ensamstående granne, han som hyr mitt lilla hus (samma hus som min ohängde son tjatat om att få hyra). Men vi redde ut det ganska smärtfritt. Kort därefter blev hon sjukskriven för oförklarliga smärtor
i kroppen. Det tog alldeles för lång tid för läkarna att konstatera felet, det är ingen disciplin på sjukvården i Svea Rike.
Fibromyalgi sa de. Psykosomatiskt sa jag. Det är helt orimligt att man ska vara sängliggande utan att det finns någon fysisk förklaring. Hon skyllde på sin sjukdom när jag krävde det som tillkommer mig som Man, Ledare och
Försörjare. Sen började hon klaga över mitt temperament, hon var inte välkommen i mitt hem så lång tid efter det.

Det är lustigt, kort efter hon flyttat började hon jobba igen och var till synes helt frisk. Det var ju det jag sa, inbillningssjuk, precis som alla andra som är odisciplinerade och skyller på kufiska psyksjukdomar.

Alla skulle må bättre och bli lyckligare om de bara lärde sig att lyda och underordna sig den som är dominant och
tar på sig ansvaret att leda och styra dem.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Missförstå mig inte, jag älskar min familj. De ger mig så mycket kärlek och omvårdnad de kan. Det är bara det att de gör det på sitt eget sätt. Inget fel i det, alla är inte skapta lika, det är jag ett ypperligt exempel på. Jag ser inte ut som de andra i min familj, jag är inte säker på att de är mitt kött och blod, så det visar ju att de är riktigt underbara varelser som låter mig ta del av deras gemenskap ändå. Jag förstår att de skäms över mig och tycker att jag är en plåga ibland, så jag klandrar dem inte för att de inte alltid har så bra tålamod med mig, trots att jag försöker så gott jag kan. Men det är inte så
lätt att vara dem till lags när man inte förstår vad det är de vill att jag ska göra. Jag har svårt att höra, och när alla skriker i mun på varandra så fort jag visar mig så är det svårt. De gör så gott de kan, jag kan ju inte tala deras språk så jag förstår att det är irriterande. De tycker nog att jag är dum. Jag är inte speciellt smart för jag förstår inte vad de gör oftast, eller vad de förväntar sig av mig. Jag förstår att jag är lägre stående än dem, att de förtjänar min kärlek för att de förser mig med mat och husrum och en och annan kram.
Jag förstår att min plats är i källaren, den är kall och fuktig men Hey, det är bättre än att dra runt på gatorna och leta mat i soptunnor.

Ibland släpper tar de ut mig på små utflykter, det är så underbart ute, alla ljud, alla lukter, Det är sån rymd när det inte finns något tak och väggar som stänger ute allt liv. Ute blir jag full av liv. Om jag bara kunde vara duktigare ute så kanske jag skulle få vara det oftare. Jag vet inte vad jag gör för fel riktigt,
men jag är helt oduglig tror jag, för de skriker och slår mig och stryper mig alltid så fort vi kommer ut. Sedan slutar de inte förrän vi kommer in igen och de stänger in mig i källaren. Ibland sitter jag där i dagar
i sträck, när det är för outhärdligt så kan jag inte kontrollera gråten. Då kommer de ner och pryglar mig tills jag slutar. De lär mig att vara stark, det är väldigt snällt av dem.

Jag vet att de älskar mig, för de har tagit mig till doktorn för att operera bort felaktigheter på mig. De gjorde mig vackrare, mer lik dem, de klippte mitt hår och skar bort utväxten på min rygg som jag var ensam om i hela familljen. Jag hoppas jag snart kommer kunna gå på två ben och tala deras språk, dåförstår jag nog bättre hur jag ska uppföra mig.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tillåt mig att berätta lite om mig själv. Jag är en man i yngre medelåldern med fördelaktigt utseende, välbetalt jobb, och många framgångsrika vänner. Mina arbetskamrater ser upp till mig och min chef lovar att befordra mig så fort det dyker upp en lämplig tjänst. Jag är trevlig. Inte rövslickande och insmickrande, det är jag alldeles för intelligent för, utan trevlig. Jag får min omgivning att skratta och ha trevligt, och de ser mig alla som en bra förebild. Jag är en god vän, för jag lyssnar på människors problem utan att lägga mig i alltför mycket. Jag lägger allt de säger på minnet, för man vet inte när man kan få nytta av att veta små saker om de som finns i sin omgivning.

Jag har många vänner, de uppskattar att komma på mina fester som jag håller i min stora lägenhet. De uppskattar att få komma dit och de ger mig komplimanger för den smakfulla inredningen, det attraktiva läget och min kokkonst. De vet inte att jag använder en cateringfirma som levererar maten halvfärdig, allt jag gör är att lägga den i grytor och stekpannor och värma upp den, lagom till mina gäster anländer. Det är mycket de inte vet, men det gör inget, ju mer jag vet om dem och ju mindre de vet om mig desto bättre kan jag framstå för dem. Jag är intelligentare än dem.

Jag har inget förhållande, det har jag inte haft på många år. För det första har jag inte tid, och för det andra så skulle det krävas för mycket förtroende från min sida att visa upp hela mig för någon. Jag behöver inte ha någon livskamrat, för jag har mig själv och jag är intelligent. Jag vill inte leva med någon dumskalle, och om det nu finns någon som skulle uppfylla mina krav på utseende, intelligens och smak så skulle hon se igenom mig. Det vill vi ju inte, eller hur? Jag gillar när folk vet att jag har övertaget, mina arbetskamrater vet det, mina kunder vet det, och min chef vet att jag en vacker dag kommer ha hans kontor.Jag är lite intelligentare än dem. Jag kan inte tillåta att involvera mig med någon som skulle kunna se igenom mig och därigenom få övertaget över mig, jag vill ha övertaget på alla plan. Den som har övertaget bemöts
med en skräckblandad respekt, jag tycker om att se nervositeten i folks ögon när deras blick möter min.
Jag gillar att vara intelligentare än andra.

Krogen passar inte mig alls, det är en köttmarknad, alla vet vad som gäller och alla är med i spelet. Där är folk påverkade av för mycket alkohol och det grumlar deras syn. De ser inte mig, jag kan inte få övertaget och de visar inget tecken på fruktan om jag inte skrämmer dem ordentligt. Det vill jag inte, jag vill vara mer subtil i mitt skräckinjagande. Då måste de vara nyktra. Internet är bättre jaktmarker, det finns gott om möjligheter till träffar och man kan jobba samtidigt som man förför dem. Jag är trevlig mot dem, jag behandlar dem respektfullt och jag förutser precis vad jag ska säga för att linda dem runt mitt finger. Jag är intelligentare än dem. Jag prisar betygshets, orimliga skönhetsideal, kraven på att ha rätt kläder, pojkvän och allt annat som folk avskyr för att det får unga tjejer att må dåligt. Det passar mina syften utmärkt.

Jag gör dem en tjänst, de är desperata efter lömhet och kärlek, men mest efter uppmärksamhet. Jag ger dem det och de litar på mig eftersom jag är trevlig. De vet inte vad jag är ute efter - jag är intelligentare än dem.
När vi träffas så är jag trevlig, det är viktigt, jag vill invagga dem i säkerhet, innan jag \"spräcker bubblan\". Jag går rakt på sak, och berättar vad jag vill, de blir chockade och brukar inte säga nej. Gör de det brukar det räcka
med lite övertalning, ddt är enkelt när man väl fått dem dit man vill. Jag skulle aldrig tvinga någon, varken fysiskt eller med hot, det är för primitivt. Jag är intelligentare än så. Jag gillar hur de ställer upp och försöker dölja hur rädda de är.

Skräck är jävligt sexigt. Jag vet att de vill egentligen, jag ser hur de döljer att det är skönt. Ibland så snyftar de lite efteråt, då vet jag att jag gett dem en riktigt skön stund, unga tjejer blir alltid känslosamma när dett gått för dem.

Ibland går det att få till flera träffar, då känner jag att jag gjort ett riktigt bra jobb med att visa vem som har övertaget. Jag trivs med mig själv, jag är en bra människa. Jag bidrar till samhället med mina skattepengar, jag röker inte,
jag knarkar inte, jag dricker med måtta. Jag ger folk vad de vill ha, och jag tar det jag vill ha från dem. Byteshandel.

Nu måste jag gå och duscha, jag får snart främmande;)

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

För många år sedan, när jag var ung, trodde jag faktiskt på högre makter. Det jag nu ser som den sorgligaste dagen i mitt liv var den dagen jag såg fram mot hela min uppväxt: dagen jag prästvigdes. Jag skulle få lära människor allt om Skaparens underbara plan, tala till dem om Hans kärlek ochstödja dem när de gick igen prövningarna Han så kärleksfullt låter oss uthärda.
Vilket skämt!

Jag började dricka i samma takt som jag insåg vilket skämt hela idén om en allsmäktig Gud med en plan för mänskligheten egentligen är. Om han varit kärleksfull hade han tagit bort mänskligheten i samma ögonblick som han insåg hur ond människan är. Om han varit allvetande hade han aldrig
skapat människan från första början. Om han existerat hade han aldrig lärt oss något om ett helvete, han hade insett vilket skämt det var när han sett ut över helvetet vi människor skapar åt oss själva.

Jag brukade inte dricka när jag tjänstgjorde, det kändes fortfarande heligt att ikläda sig rollen som talesman för den Högste; ett hyckleri, förvisso, men likväl ett heligt hyckleri. Men jag fick svårare och svårare att stå ut med mig själv och till slut så var det bara att välja mellan flaskan och bössan.
Att sluta från prästyrket är inget alternativ, någon måste finnas där för de hungrande och törstiga massorna som är för naiva för att se skämtet.
Jag hade kunnat bli skådespelare, jag hade aldrig förstört en scen med att börja skratta eller glömt bort rollen jag var där för att spela. Jag har fått mycket övning på att kväva ett hysteriskt gapskratt varje gång jag hållit en predikan, varje gång jag lett min församling i bön eller var gång jag vigt ett
ungt par till en tretvinnad tråd i gemenskap med Gud. En gemenskap som alla vet kommer sprickaså fort vardagen infunnit sig och de kommer till mig med sina problem.

Jag firade när kyrkan och staten gick skilda vägar, jag firar varje förlorat får som inser vad som är sant och rätt och begär utträde ur kyrkan, jag gläder mig åt kyrkbänkarna som gapar tommare och tommare för varje år som går. Enda ljuspunkten i mitt jobb som präst är begravningarna jag får förrätta.
Då vet jag att en människas lidande är slut och de äntligen får den eviga vilan. Det är samtidigt det svåraste i mitt yrke, att spela sorgsen när det enda jag vill är att ställa till med fest. Vi borde glädjas åt varje själ som lämnar livet; vi borde gråta över varje stackars nyfött barn som blir till och har ett liv i
lidande att se fram mot, med endast enstaka ljuspunkter av lycka att hålla fast vid.

Jag är en hycklare, som jobbar åt en hycklande organisation och tjänstgör i själva symbolen för det fasansfullaste hyckleri som drabbat mänskligheten. Många är de nätter då jag vaknat upp från mardrömmar där jag slår sönder symbolerna för hyckleriet och bränner ner kyrkan. Jag har skrivit ett brev till en man som sitter i fängelse i norge, dömd för att ha bränt tre kyrkor i Norge på nittiotalet. Jag har inte vågat skicka det.
Jag har tillbringat hela mitt vuxna liv som tjänare åt Hyckleriet, och även om jag har gått över pensionsåldern så kommer jag fortsätta vara en hycklare tills även jag får glädjen av att lämna jordelivet. Jag skulle inte kunna leva ett liv som pensionär, samvetet skulle driva mig vansinnig och det skulle pratas
för mycket om prästen som inte satte sin fot i kyrkan när han pensionerats. Men åldern börjar ta ut sin rätt, läkaren säger att det är för sent att sluta röka nu, att jag lika gärna kan fortsätta med mitt drickande, för min kropp kommer ändå aldrig hinna reparera sig. Jag har begått ett långsamt självmord under alldeles för många år, han säger att det är nära sig slutet nu.

Jag hoppas för Guds skull att han har rätt.