Jag har stirrat tomt på punkten på väggen så länge att jag inte minns vilken punkt det var jag började stirra på, eller vad som fick mig att glömma bort det vardagliga för att fastna i mina tankar. Vafan, vem försöker jag lura, det är det här som är vardagen; hålla skenet uppe, försöka fungera i en vardag
samtidigt som jag trampar vatten innanför fasaderna, kämpandes för att inte dras ned i den hotande mörka avgrunden som ständigt kallar, lockar mig med sin simpelhet, sin rättvisa. Jag vet inte hur länge jag kommer orka kämpa mot det för deras skull. Ha! Som om jag skulle göra något alls för deras skull?
Det är nog bara det att jag ännu inte är övertygad, fortfarande hoppas på att finna det uppenbara, det som får mig att inse hur fel jag har haft, att jag inte suttit inne med den rätta lösningen. Men för varje dag som går känns den \"sanningen\" alltmer avlägsen.

Varje dag du vaknar upp till är en välsignelse, jag vill att du ska veta det. Jag vill att du ska tänka på det. Du behöver inte falla på knä, knäppa dina händer och sjunga lovsånger till någon allsmäktig gud, för gåvan kommer inte från någon sådan. Du skall vara tacksam över att jag inte besökte dig under natten för att under några kvalfyllda timmar ta ifrån dig möjligheten att vakna upp igen. Tror du på gud? Isåfall borde du kanske ta dig ett snack med honom om dina möjligheter, du kanske kan få ett mildare straff om du erkänner och ber om förlåtelse, han kanske kan ha överseende med det du gjort mot dina medmänniskor om du försöker rentvå dig? Guds vägar äro outgrundliga, som det heter. Här finns ingen nåd för dig, inga förmildrande omständigheter, ingen möjlighet till förhandling; du har inget att förhandla med, inget som uppväger blodet, skriken och tårarna från dina offer. Om du visste vad jag hade
i åtanke för dig och dina gelikar skulle du låsa in dig i din ynkliga lilla lägenhet med persiennerna nerdragna dygnet runt, aldrig gå ut annat än i skydd av mörkret. Det hjälper dig inte, någon gång kommer de hitta dig
efter någon av dina nattliga utflykter med skallen krossad mot en tegelvägg.

Folk säger att man måste släppa saker, att inte gräva ner sig i det som varit, att inte låta hatet växa inom sig så det hotar att ta över hela ens tillvaro. Att hämndbegäret gör att man blir likadan som föremålet för detta begär, att man måste låta det bero för att de inte är värda det man vill ge dem. Kanske. Jag önskar att jag också kunde tro det. Jag önskar att det inte lät som en predikan från patetiska,ryggradslösa, vi-låtsas-vi-är-upplysta-människor; att det inte lät som något som mördarna, våldtäktsmännen,pedofilerna, pennalisterna, lögnarna etc. spridit ut för att hjärntvätta oss med, en kvasi-moralisk rappakalja avsedd att ge oss dåligt samvete när vi längtar efter att låta dem drabbas av det öde som de gjort sig förtjänta av.

\"De hade sig själva att skylla, när de lät sig luras och trampas på av mig\" Försöker du intala mig att du är så dum att du inte såg det i deras ögon? Att du inte läste dem som en öppen bok och lät dem spela med som marionetter i din hemliga, smutsiga agenda? Jag läser dig som en öppen bok och dina dagar är räknade. Har du föreställt dig hur det känns att få lemmarna slitna från kroppen som du säkert gjorde mot otaliga insekter i din ungdom? Gör dig själv en tjänst och häng dig. Ikväll.
Jag såg dig häromdagen men det var för mycket folk i närheten. Horder av de där vandrande döda som går till sina jobb, klipper sina gräsmattor och röker och super men ändå stirrar tomt framför sig med döda ögon. De skulle aldrig förstå; de har aldrig hatat, än mindre älskat. De har aldrig upplevt renheten i obesudlat hat.
Bättre att vi tar det när vi är ensamma, tycker du inte?
Jag ser det framför mig, hur jag krossar benen i din kropp med ett basebollträ, förbättrar dragen i ditt skenheliga, motbjudande ansikte med ett knogjärn, och avslutar alltihop med en salva välgörande bly upp genom din gom.
Alltihop ackompanjerat av dina stön, skrik och böner om nåd.
Ser du fram emot det lika mycket som jag?

Klockan tickar, kompis.