Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vanmäktig blodtörst

Orden jag ser framför mig men vägrar att uttala framkallar bilder -bilder som får liv. Jag är statist i en tredimensionell film där jag är förpassad till handlingsförlamningens helvete; jag försöker röra mig men varenda ynklig muskelfiber i min kropp har förtvinat och mina lemmar -om jag har några, lyssnar inte på signalerna min hjärna sänder ut om att ingripa, om att avbryta oheligheterna som sker bara en armslängd ifrån mig. Jag försöker skrika, men varje försök att hämta luft för att avge ett sällan skådat avgrundsvrål resulterar i att lungorna bara pressas samman mer, och allt jag lyckas frambringa är ett litet pip som ingen tar notis om.

Jag vet inte hur många gånger sekvensen spelas upp men plötsligt släpps jag tillbaka till den tomma, mörka verkligheten:

Kippandes efter luft, genomsur av klibbig, kall svett stapplar jag genom rummet mot ytterdörren, måste ut, måste ha luft, måste... Men benen bär inte, jag faller till golvet och den tjocka klumpen någonstans i bröstet gör sig än en gång påmind genom att försöka kasta ut den senaste veckans födointag över inventarierna i det smaklöst möblerade rummet. Med en sista kraftansträngning lyckas jag hålla tillbaka uppkastningarna och samtidigt störta mig hals över huvud ut genom dörren, där halvsmälta livsmedel dekorerar nyss nedfallen snö.

Samtidigt som dimman av maktlöshet lättar och nikotinbegäret sätter in sköljer blodtörsten fram och pumpar varje skrymsle i min kropp full med en våldsam längtan efter hämnd.
De uppfriskande, välgörande ilningarna när skrovligt tegel river upp köttsår i mjuka knogar får inte demonerna att skingras när de skriker efter människooffer, men de lugnar sig den här gången också när de nöjt betraktar symbolen för deras önskan målad i rött på gult tegel.




Övriga genrer av Wodan
Läst 437 gånger
Publicerad 2007-03-26 20:15



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Wodan