… men jag kan inte säga att jag är stolt över det.
Det passar liksom inte in på mig mer än i verkligheten
och, du vet, i sanning.

Jag har övergett all förhoppning att kunna bryta mig ut ur mig själv
att spegla någonting verkligt för någon annan.

Det känns ytterst omöjligt.

För att klargöra lite missförstånd ingen har haft eller ens brytt sig om.
Jag anser inte… tycker inte… skulle aldrig förmå mig själv att ens försöka ge insikt
Då jag vet ytterst lite känns det fel av mig att ens försöka förklara…
… ja… någonting alls.

Det kanske bara är ett försök av mitt innersta otänkbara
mitt avtrubbade oansvariga eller
mitt varsamt och metodiskt nedfilade uppenbara
att försöka dölja ett genuint oförstånd,
ett sådant uppenbart idiotiskt icke-genomtänkt tankemönster.

… må så vara.

Egentligen ville jag nog bara säga hej… hej på dig du glada öga…
du varma sinne… du öppna hjärta… du varsamt plågade själ…

men mitt ego vill inte det jag vill att mitt ego inte ska bry sig om
nej, nej… det måsta handla om mig…
inga presenter inpackade i rött presentpapper med vita snören
… inga bryderier om blickar som spänns och slappnar av

Vet du, jag tror att livet spelar mig ett spratt…
nyligen, eller ja… i mitt huvud är det nyligen…
nyligen fick jag höra om add, aspergers och eeg, blodprover och misstankar
kanske, kanske kan jag tillskriva mig bokstäver i min identitet

Vad rör det mig, tänker jag…

Är det verkligen så otroligt självklart att man ska bry sig om sig själv,
om vem man är och vad man är…

Jag är så trött på mig, på jag, på mitt och allt som hör till…

Jag tror jag ska börja bara skriva om stenar, träd, månsken och asfalt…
alla vackra saker som inte involverar ljud…
sånt som kan ses i ensamhet… i verklighet…
och allas dessa gråa moln som håller undan solen från mina ögon
… och därmed huvudvärken från mitt huvud…

Slutgaggat…

/