”De terra plasmasti me et carne induisti me. Redemptor noster, resuscita me in novissimo die”, yttrade prästen där han stod ute på kyrkogården med ett fåtal vittnen omkring sig. Pojken nedanför dem var inte av adlig börd, och inte heller de själva.
De befann sig på kyrkogården i byn Hova som var belägen i Tiveden, Västergötland. Solens strimmor föll ned på den dödes kropp, vars familj stod gråtandes några meter ovanför honom.
Märta Arendsdotter var en av dem. Hennes vördnad för hennes lillebror hade varit av idel kärlek och nu denna sommardag var all den vördnad blott ett minne som skulle leva kvar inne i henne för all framtid, liksom hennes kärlek för honom, den lille pojken vars namn, Tom, aldrig skulle glömmas.
Kyrkogården var försedd med ett trästaket runtom hela området för att skydda dess mark från vilt strövande djur. Utanför staketet rådde kaos, verkade det som. Människor hade samlats utanför ett litet hus för att skåda ett bråk mellan två män som såg ut att vara bröder. De var båda blodiga i deras anleten och det verkade inte finnas någon hejd på dem.
Märta tittade bort, äcklad av synen. Hennes blick vandrade tillbaka till graven, till hennes brors oskyldiga och bleka kropp. Snart…, tänkte hon, snart kommer allting bli bra igen.
”Hur ska vi klara oss utan lille Tom?” snyftade Ingegerd, modern till sina två barn. ”Vem ska nu ta hand om oss i våra äldre dagar?”
”Lugna ned dig, kvinna, Gud skänkte oss detta straff för våra syndfulla gärningar.” fnyste Arend, Märtas far.
Ingegerd spärrade upp sina ögon och såg konfunderad ut.
”Syndfulla gärningar? Vad har jag gjort som kan kallas för något sådant? Säg mig det, min herre.”
Arend tittade bort från Ingegerd och försökte visa ett likgiltigt ansiktsuttryck, men Märta såg hans inre oro, och hon visste att han önskade att rollerna var ombytta, att det var Märta som hade drabbats av lungsot istället för hennes bror, som dog endast elva år gammal. Utan Tom var familjen utblottad, om inte Märta gifte sig rikt. Men föräldrarnas förväntningar vad gäller ett rikt giftermål för Märta var inte stora, då Märta inte kunde beskrivas som en skönhet. Utan varken någon förmögenhet eller skönhet så var man så gott som död, hade 16-åriga Märta fått lära sig.
Kyrkan som låg intill kyrkogården var liten och mörk. Dess torn var slitet, liksom den väldiga porten. Märta tyckte om kyrkor, inte för dess närhet till Gud – hon ville hellre tro att det spelar ingen roll vart man bad eller gifte sig, att Gud välsignar en var man än är – utan för gemenskapens skull. Hon gillade att sjunga med alla främmande människorna framför, bakom och bredvid sig i kyrkan så att hela dess utrymme tömdes på tomhet. Någon vidare sångfågel var hon förvisso inte, men det var strunt sak samma, tyckte hon.
När begravningen var över så rörde sig folkmassan sakta iväg, massan som bara bestod av Toms familj och deras jordägare, och lagman, Brynolf Algotsson. Brynolf var en mestadels gladlynt herre som stod familjen ganska nära. Han var dock girig och snål, därav inga förmåner för familjens del, vilket hade varit deras enda avsikt med Brynolfssons vänskap. Dock så fortsatte de att hoppas att Algotsson skulle visa en annan del av sig själv.
”Märta, lilla, ta och häll upp lite mjöd åt herr Brynolf och far din. Det kan de gott behöva” befallde Ingegerd så snart de kom innanför dörren till huset.
Märta gjorde vad hennes mor sade, och gick sedan ut på gården, som var stor nog för en familj som deras.
”Tom, varför lämnade du mig?” frågade hon med en röst vars klang avslöjade en början på en snyftning, medan hon tittade upp på himlen. Märta hade aldrig trott på änglar, förrän nu.
Tom, hennes enda vän... var borta, men skulle för alltid vaka över henne från himlens topp. Dagarna i Hova var för Märta inte längre desamma, de var tråkiga och helt händelselösa. Märta hade ingen att dela hennes tankar med, och hon kände sig ensam och övergiven. Hon hjälpte till hemma i hushållet dagarna i ända, och tvingades stå ut med moderns klagomun.
Fem dagar efter begravningen råkade hon höra ett privat samtal mellan hennes föräldrar, då hon låg i sängen och försökte sova. Arend och Ingegerd måste ha trott att hon redan hade somnat. De verkade prata om Märtas framtid, hur de skulle kunna ha nytta av henne. De pratade med en låg röst, så Märta var tvungen att anstränga sina öron för att få något hum om vad som sades föräldrarna emellan. ”Arvid”, ”giftermål” och ”förmögen” var ord som hon lyckades höra, och reagerade på. Tänker de få mig gift med en förmögen man? grubblade Märta över. De flesta flickorna i hennes ålder skulle bli nyfikna och finna det spännande att gifta sig med en rik man. Men Märta hade inga sådana önskemål, och ville helst av allt få slippa äktenskapets fångenskap, en fångenskap där mannen hade all makt medan kvinnan bara betraktades som ett redskap som mannen kunde styra och ställa över. Märta hade märkt hur hennes far behandlade sin fru. Ingegerd fick ta emot örfilar och glåpord, och Märta visste vad som hände i sänghalmen, ofta mot Ingegerds vilja.
Efter ett tag somnade Märta, i ovisshet om vad som planerades vid matbordet mer än att Märta skulle gifta sig med en förmögen man vid namn Arvid. Det var bara efter några dagar som Ingegerd och Arend avslöjade sina planer för Märtas framtid, inför henne själv och Brynolf Algotsson. Brynolf, som som tidigare sagt var lagman, och som dessutom satt i riksrådet, var på besök hos dem just den dagen, förmodligen för att hämta sin avrat, i och med att det var Tomasmessedagen (21 December). Varför de valde att berätta det även inför Brynolf var förmodligen just för att markera familjens status och kommande lycka över att få sitt enda barn gift med en ganska sånär förmögen man med egen mark. Märta märkte dock vid varje besök att Brynolf inte brydde sig särskilt mycket om Ingegerd och Arend, som båda sade sig vara goda vänner till Brynolf. Han hälsar nog bara på oss lite då och då för mjödens skull, tänkte Märta.
Brynolf pratade mer med Märta än med Arend och Ingegerd.. Märta tyckte om Brynolf, trots att han var aningen gammalmodig.
Märta var förberedd på vad hennes mor och far skulle berätta, och därav lät hon sig inte visa hennes känslor. Hon visste att hennes vilja inte hade någon talan, och att protestera mot bröllopet skulle göra allting mycket värre. Men, om hon inte framförde sin ovilja... hur skulle hon då kunna bidra till en mer rättvis värld? Allting var för Märta oförståeligt. Redan som 13-åring hade Brynolf lärt henne att läsa och skriva, och hon sökte ideligen i böcker efter svar på hennes frågor, men allting fann hon vara oförståeligt. Kanske inte så konstigt, tänkte Märta. Böckerna var ju skrina av män, för män.
Arend hade alltid ogillat att Märta kunde läsa och skriva. ”Det är ett mansgöra, inget för ett fruntimmer att hålla på med” hade han sagt då Brynolf erbjöd sig att lära Märta konsten om att läsa och skriva. Brynolf var allt en konstig herre, enligt Märta. Antingen så var han snäll och lärande, eller så var han girig, snål och egoistisk. Det var som att han hade två själar av två olika karaktärer. Hur man skulle undvika hans mer dåliga sida skulle Märta få reda på långt senare. Vilket slöseri med tid... Att sitta här och lyssna på ett par fattiglappars skryt om att deras dotter skall gifta sig med en någorlunda förmögen man. Har jag inte viktigare saker för mig att göra en vintrig och kall dag som denna? Jovisst, om de bara släpper iväg mig så...
Brynolf hade aldrig tyckt om Märtas mor och far. De var ynkliga bönder som alltid lade näsan i blöt, och som alltid skulle göra sin röst hörd. Men betalade sin avrad i tid gjorde de minsann! Trots deras negativa personligheter så fanns det en ansvarsfull själ i dem båda. Men en och en annan gång hade de dock inte arbetat nog, men Brynolf litade på dem så pass mycket att han lät det vara. Sin avrad, som betalades till honom en gång om året, föredrog han ha sin form av jordbruksprodukter såsom korn och havre. Korn var dock det vanligaste sädeslaget, och det blev några kilon som Brynolf fick med sig hem varje år. Han använde det främst till att tillaga gröt och till att baka tunnbröd.
När Arend och Ingegerd berättade för Märta att en man vid namn Arvid hade frågat Arend om dotterns hand så märkte Brynolf ingen reaktion å Märtas sida. Han var dock säker på att hon ogillade Arends och Ingegerds bröllopsplaner för henne, och att hon inte ville ge vika för hennes stolthet. Märta var en envis flicka, en flicka som alltid sökte svar på hennes omöjliga frågor, frågor som en kvinna inte borde fråga. Men Märta fruktade inte konsekvenserna av hennes nyfikenhet och envishet. Brynolf brukade ofta fråga sig själv om han hade gjort rätt i att lära henne att skriva och läsa. Böcker kan ha ett sådant stort inflytande på människor, särskilt på små barn...
Men Brynolf tyckte om Märta. Det var någonting visst med henne, någonting som alla fann intressant och åtråvärt. Men ingen visste vad det där någonting faktiskt var. Det låg gömd i hennes inre, och bara självaste änglarna kunde se igenom hennes skal. Märta var, helt enkelt, svår att läsa, vilket irriterade Brynolf.
Brynolf instämde dock med Märtas föräldrar, att denna förbindelse mellan Arends familj och Arvids familj endast skulle innebära fördelar för båda familjerna, nåväl... åtminstone för Arends familj.
När Brynolf hade gett sig av igen frågade Märta Ingegerd hur den där Arvid såg ut och hur han var som person. Men Ingegerd hade inte träffat honom, utan det var bara Arend som träffat honom. Arend sade att Arvid var god nog för henne. Mer än så sade han inte.
”Varför måste jag gifta mig? Jag kan göra som kvinnorna i staden, jag kan jobba och tjäna pengar åt oss”, sade Märta med en röst vars klang nuddade vid desperation och hjälplöshet.
”Kära, Märta,” började Ingegerd...
”Kvinnorna som arbetar i staden är änkor, och har tagit över sina döda mäns arbeten” avbröt Arend.
Märta förstod dock inte varför man måste vara en änka för att som kvinna kunna arbeta precis så som män gör. Jag förstår inte, tänkte hon gång på gång under den resterande dagen. Ju mer Märta tänkte på det hela desto mer aversion kände hon inför det stundande bröllopet. Hennes blivande make skulle komma på besök nästföljande vecka, och Ingegerd var helt hysterisk över bröllopsklänning, mat och gäster. Märta tyckte inte om detta. Hon funderade åtskilliga gånger på att rymma från Hova, bort från fångenskapen. Men vart skulle hon rymma? Hur skulle hon kunna veta vart friheten fanns gömd? Fanns det ens en plats på denna kontinent där det rådde den frihet som Märta så ivrigt sökte? När hon var bara ett litet barn brukade hon fråga varje själ i Hova vart paradiset går att hitta. Som svar fick hon alltid skratt och axelryckningar, och mer eller mindre skamliga gissningar. Prästen, som hade haft hand om Toms begravning långt senare, hade sagt att Paradiset var för länge sedan förstört av Människan. Han hade snabbt lagt till att Märta inte skulle vara arg på Människan, eftersom Gud hade förlåtit Henne för Hennes synder. När prästen dock sade ”Henne” i den meningen hade Märta blivit arg på prästen istället, för att han fick det att låta som om det var enbart kvinnans fel att Paradiset var borta. Ja, hon hade hört talats om Eva och Adam.
Allvarligt talat så var Märta osäker på sin religiositet, hon visste inte riktigt vad i Bibeln hon trodde på och vad hon inte trodde på, eftersom hon hela tiden ifrågasatte både bibeln och sina egna funderingar. Har Paradiset ens funnits? Fader Johannes var oftast den som tvangs stå ut med Märtas nyfikenhet och envishet. Han hade varit präst i Hova så länge Märta kunde minnas, och hon gillade honom för hans ungdomliga lynne. Han var inte lika konservativ som alla andra äldre präster, och äldre människor i allmänhet. Han blev inte arg på Märta när hon frågade honom om saker och ting, utan han tog emot frågorna med vänligt skratt och mestadels seriösa svar. Även han hade hon frågat om paradiset. Istället för att neka att ett paradis faktiskt existerar sade han att varje människa bygger sitt eget paradis, men själva Paradiset, som Eva och Adam hade levt i, var långt bortgången. ”Jag kan tänka mig vilken fråga du kommer ställa till mig härnäst” hade Fader Johannes skrattat efter att ha svarat på hennes första fråga. Nu, tre år senare, visste Märta fortfarande inte vart hennes paradis var beläget.
Men hellre jagad än fången, tänkte Märta, där hon satt ute på gården med ryggen lutandes mot en björk och funderade över ifall hon borde ta sin chans att rymma eller inte. Hon hade några månader på sig att rymma, då bröllopet planerades äga rum den 14 juni detta kommande år, 1275 e.kr. Det första mötet med Arvid Nilsson var inte något vidare lyckat, för Märtas del. Arvid visade sig vara en ganska trångsynt man, och han var dessutom 20 år äldre än Märta. Varför Arend sade ja till frieriet å Märtas vägnar hade sin grund i att Arvid ägde egen mark, vilket ingav större status och förmögenhet. Arvid hade även många släktingar inom riddarväsendet, varav två av dem var hans äldre bröder.
I drygt tre timmar tvingades Märta sitta och lyssna på Arvids historia om hur hans familj kom att ingå i både jordbrukslivet och riddarlivet. Det var en segdragen och tråkig historia, med alltför många detaljer. Arend och Ingegerd verkade dock djupt försjunkna i hans berättelse, och skrattade åt de mest tråkiga skämten som Arvid drog lite då och då. Märtas far och mor verkade själva lite betuttade i denna man, som Märta fann mycket obehaglig på ett sätt som hon inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var. Kanske var det bara hennes ovilja att bli bortgift med en man som hon knappt kände som fick henne att nästintill avsky hennes blivande make. Kanske skulle hon finna honom mer attraktiv om hon bara accepterade sitt öde som hemmafru med tre barn. Nej, så långt tänker jag inte ge med mig, tänkte Märta och skakade bort tanken om att acceptera Arvid som sin make. Hon var bara tvungen att på något sätt undslippa bröllopet. Men hur? I januari hölls trolovningen, vid vilken Arend och Arvid förhandlade om hemgift och morgongåva.
Hemgiften kom att bestå av ett par höns och två grisar, samt några kilo korn och havre från Arends fält. Morgongåvan, som skulle komma att ligga i Märtas ägo först vid änkestånd, förhandlades fram till att bestå av en hektar mark av Arvids ägor, som var belägna någon kilometer bort från Arends gård. Så länge Arvid var i livet så var det han som förvaltade denna hektar mark, det var först vid hans död som marken blev Märtas egna mark att förvalta. Först hade Arvid tänkt sig en halv hektar som morgongåva till bruden, men Arend gav inte med sig så lätt. Han yrkade på att hemgiften var mer kostsam än en halv hektar mark! Arvid höll dock inte med, men gav sig till foga efter Arends begär, i och med att han var trött och sliten efter flera timmar av förhandlingar.
Vid första mötet mellan Arend och Arvid, då Arvid hade frågat om Märtas hand, hade Arend klart bestämt att bröllopet skulle ligga på sommaren, den 14 juni, nästföljande år. Nu, vid trolovningen, uppkom det en viss oenighet kring det, då Arvid ansåg det vara mer praktiskt att ha bröllopet på hösten, då matförråden fylldes efter den årliga skörden.
”Ett bröllop på sommaren passar sig inte, herr Nilsson”, sade Arvid efter en kort stund av fundering. ”Ert förråd är alltför tomt för att mätta trettiotre gäster. Jag skulle hellre se att bröllopet äger rum på hösten istället, efter skörden.”
”Gästerna lär uppskatta ett sommarbröllop mer än ett höstbröllop, dessutom så är mitt förråd faktiskt starkt nog att kunna bidra till festligheterna, speciellt mitt förråd av stark dryck” svarade Arend, med en viss retlig betoning vid de sista orden. ”Och du kanske har någonting gott att bidra med vad gäller maten?”
En halv minut senare gav Arvid med sig och lät sig nöjas med dagens förhandlingar. Det var ju trots allt brudens far som hade beslutet om datumet i sina händer, enligt sederna.
Trolovningen var över, och nu vankades det förberedelser och sedan lysning.
I både februari och mars yrade Ingegerd runt i deras hus, som bestod av en våning med ett rum där allting var mörkt. En liten lucka i taket inbjöd solens strålar att lysa upp en liten del av rummet, men mer än så var det inte. Hönsen irrade runt ute på gården, och grisarna och korna var i en och samma sidobyggnad precis intill huset, på baksidan. Stallet, där två hästar för närvarande fanns, var beläget mittemot stian.
Märta kände sig illa till mods alltmer, och när maj närmade sig sitt slut kände hon sig nästan desperat efter en tillflykt. När den första lysningen vid Hovas kyrka skedde hoppades hon att någon själ bland Hovas invånare skulle skrika ut att bröllopet inte kunde bli av, att Arvids döda fru faktiskt levde och var därmed fortfarande hans fru, eller att Arvid var en nära släkting till Märtas familj, eller någonting annat, vad som helst, som skulle få prästen att vägra viga Märta och Arvid. Hon hade kvar dem förhoppningarna även vid den andra lysningen, som skedde på söndagen en vecka senare, då lysningsprocessen skedde tre söndagar i rad innan själva bröllopsceremonin.
”Är det någon av eder människor, Hovas invånare, som anser vigseln mellan Märta Arendsdotter och Arvid Larsson vara olämplig? Om ni har något hinder för vigseln i er vetskap, tala nu, här inför oss alla”, sade prästen högtidligt inför folkmassan som stod nedanför honom, där han stod på kyrktrappen precis utanför kyrkans port, söndagen före bröllopet. Men ingen yttrade ett ord.
Prästen gav tecken åt alla att de fick gå. Märta stod kvar, helt modfälld. Prästen, vars namn var Thomas, log åt Märta, helt i ovisshet om hennes aversion mot bröllopet, och gick in i kyrkan igen. Han måste ha trott att hon såg fram emot sitt kommande äktenskap.
”Var inte ledsen, Märta” hörde Märta Johannes röst säga bakom henne. Johannes hade pratat med en familj några meter bortåt, och lyssnat lite halvt på lysningen.
”Hur ska jag kunna undgå att vara ledsen, bedrövad och helt förkrossad?” svarade Märta tillbaka, irriterad över hela situationen. Varje gång någonting hände så sade människor ”Var inte ledsen, allting kommer ordna sig”. Men hur vet dem det? Alla kan inte vara sierskor, alla kan inte veta någonting om framtiden. Man behöver inte veta vad som kommer hända en annan bara för att man själv varit i samma situation. Märta var trött på allas försök att muntra upp henne. Men hon var varken arg eller irriterad på Johannes, eller på någon annan som sade åt henne att inte vara ledsen. De ville bara hjälpa till, även om deras hjälp inte kunde rädda henne. Alla kan inte bli räddade, konstaterade Märta tyst för sig själv.
Johannes stod kvar, med en sympatisk blick i sina ögon.
”Jag antar att jag aldrig kommer få uppleva mitt paradis...” sade Märta och var på väg att gå när Johannes tog tag i hennes arm och sade ”Och inte heller jag...”
Johannes paradis var en värld där ingen varelse var olycklig, där alla var glada och friska. Det hade han berättat redan första gången Märta frågade honom om Paradiset. Fem dagar senare, på en fredag, vankades bröllopet mellan Märta Arendsdotter och Arvid Larsson.
Först skulle festligheterna äga rum i Arends hus, och sedan skulle de alla föra brudparet hem till Arvid, där Märtas hem därefter skulle anses vara.
I Arends hus var det trångt, och människor fick sitta på golvet och äta. De åt kött, bröd, soppa och drack mjöd i mängder. Alla skrattade och pratade i mun på varandra, men ingen hade ännu supit sig redlös, som tur var.
Märta och Arvid satt på bänken vid bordet och åt, i tystnad. Då och då kom det människor och gratulerade dem och önskade dem all lycka i framtiden.
Ingegerd och Arend satt också vid bordet, och åt tills de blev alldeles mätta. Arend var redan lite berusad, men lyckades efter ett tag behärska sig inför den kommande ceremonin där bruden skulle överlämnas till brudgummens familj.
När den ceremonin väl kom kände Märta en klump i halsen. Om bara några timmar skulle hon vara gift med en man som hon knappt kände, med en man som säkerligen skulle behandla henne likadant som alla andra män behandlar sina kvinnor.
Märta hade på sig en vit spetsklänning med ett långt band framtill. Arend och Ingegerd hade kostat på sig tyget, trots att det var lite för dyrt. Ingegerd hade själv sytt den och var faktiskt ganska stolt över sin handfärdighet. En vit slöja hade Märta på sig också, med blommor broderade längs kanterna. Även om Märta inte var särskilt vacker, så drogs alla blickar till henne den dagen.
Arend höll ett högtidligt tal vid ceremonin för överlämnandet. Han redogjorde för Märtas rättigheter, skyldigheter och position. När det var klart var det dags för festen att vandra några kilometer bortåt mot Arvids gård, där allting skulle fullbordas. Färden från brudens hem till brudgummens hem var fridlyst, vilket innebar att den som begick brott under färden dömdes till böter.
Arend och Ingegerd gick längst fram i ledet, därefter Arvid och Märta. Alla stojade och hade sig, såväl kvinnor som män. Barnen sjöng ramsor, och de vuxna stämde in i sångerna. Märta gick tyst med huvudet böjt nedåt, och fortfarande med en klump i halsen. Solens strålar letade sig fram genom gläntan i skogen, där Gerald och hans följe hade slagit läger, i väntan på order från Magnus Birgersson, som hade för tre timmar sedan skickat spanare någon mil bortåt för att se om kung Valdemar, Magnus bror, och hans här började närma sig. Gerald var en dansk ryttare, en mycket skicklig sådan som hade arbetat sig uppåt i riddarväsendets hierarki. Han var en aktad man med ett eget följe. Han var även en mycket barmhärtig man, vilket många skämtade om.
”Herr Hansson, jag tror att jag ser spanarna komma ridandes där borta, där alldeles vid det där stora klippblocket”, sade en av Geralds trogna män i hans egna följe och pekade.
”Ja, du. Nog minsann ärdet de unga herrarna Johansson och Hermansson”, svarade Gerald och slängde en blick mot Magnus, som satt och åt på en kycklingvinge.
Efter att Johansson och Hermansson underrättat Magnus om kung Valdemars position, vilken var nära denna skogsglänta, gav Magnus order om att fortsätta framåt.
Magnus Birgerssons här packade ihop lägret och fortsatte sin vandring nordost. Spanarna låg alltid några kilometer före.
Planen var att möta Valdemar halvvägs, vilket beräknades vara vid Hova, i Tiveden. Gerald hoppades att striden inte skulle ligga alltför nära hushållen i Hova.
Gerald hade på sig sin fulla krigsutrustning: hjälm, harnesk, pansar, spjut, svärd och sköld. Han bar även en mindre yxa som han sällan använde i strid.
Ju närmare hären kom till Hova desto större motvilja kände Gerald inför sammandrabbningen. Det var som att någonting var mycket fel, som om någonting försökte varna honom. Men Gerald struntade i känslorna och red vidare i snabb takt, med sitt följe tätt efter sig, liksom resten av hären. Det tog inte lång tid innan bröllopsföljet var framme vid Arvids gård, vilken var större än Arends. Gården bestod av ett envåningshus med flera sidobyggnader. Där fanns höns, getter, kor, grisar och hästar.
Festen höll på i flera timmar till i Arvids hem, och Märta satt vid ett bord ute på gården och väntade ut den. Hon var orolig inför den sista ceremonin, vilken var sängledning, som fullbordade äktenskapet. Hon ville inte gå till sängs med Arvid, hon var säker på att han skulle göra henne illa.
När den ceremonin väl kom var oväsendet ännu högre, och alla verkade starkt berusade, även Arvid, som hade druckit och dansat hela dagen, och gårdagen. Det var nog bara Märta, och barnen, som var nyktra och i stånd att behärska sig.
”Nu, du, Märta, nu är det inte långt kvar!” ropade Yngvesson där han stod mitt i folkmassan ute på gården och dansade hej vilt med en mugg mjöd i ena handen.
Ingegerd gick fram till Märta, kramade henne och ledde henne ömt in i Arvids hus med en del av gästerna hack i häl. Arvid kom in efteråt, och sedan Arend. När Märta och Arvid väl hade krupit ned i sängen gick alla ut på gården igen och fortsatte med festandet.
Märta mådde illa, och än mer illa mådde hon när hon mötte Arvids blick, som visade ingenting annat än lust. Ingen kärlek, bara lust.
När Arvid försökte rycka av henne klänningen gjorde hon motstånd, vilket irriterade Arvid. Märta var rädd, och äcklad. Just då brydde hon sig inte om de konsekvenser som skulle komma av att vägra sängledningen. Allt hon brydde sig om var att fly därifrån. Arvid försökte på nytt och tog hårt tag i henne så att det gjorde ont på henne. Han verkade nästan helt vild! Märta fäktade med armarna, och försökte med all sin kraft att komma ur Arvids grepp om henne. Hon såg en kniv på bordet intill sängen, och rent instinktivt tog hon den så fort hon kom loss. Något ögonblick senare hade hon huggit Arvid rakt i bröstet. Magnus Birgersson och hans här var snart framme i Hova, och så var även snart Valdemars här.
Gerald red en bit bakom Magnus, och funderade över sitt val av brud. Innan han hade gett sig av hade han friat till en kvinna i sin hemtrakt i Danmark. Det var en vacker kvinna, men en ganska ytlig sådan. Hans föräldrar hade tjatat på honom att gifta sig, och kvinnans föräldrar hade ivrigt godkänt ett bröllop mellan Gerald och deras dotter Irine.
”Härlig dag, inte sant?” frågade Bengtsson där han red vid Geralds sida.
Gerald vaknade upp ur sina funderingar och nickade till svar. Han var inte alert nog för en konversation, så han höll tyst.
Spanarna hade inte hört av sig på länge nu, och hästarna började bli trötta, likaså de som gick till fots. Men Magnus sade gång på gång att de var nära nu, och att de inte fick stanna upp.
”Vi måste hinna till skogarna i Tiveden innan Valdemar! Men i den här takten lär så aldrig ske...” hade han sagt till Gerald. Men manskapet i hären var ihärdiga och lydde order, och de stannade inte ens för att äta en bit mat eller vila fötterna.
”Nog är vår här starkare än Valdemars! Haha, han har ju bara bönder att försvara sig med, och han själv lär inte ens en gång skydda sig mot ett svärd” skrattade Erik, Magnus bror, och alla stämde in.
Magnus och Eriks här bestod mestadels av värvade trupper, såväl tyska som danska. Den danska truppen tillhörde Danmarks kung Erik Klippings egna hird, och de var drygt hundra man till antalet.
Magnus och hans bror Erik hade tillsammans rest till Danmark för att värva trupper inför ett uppror mot Valdemar. Erik Klipping var inte alls förtjust i kung Valdemar, och därmed stöttade han Magnus och Erik Birgerssons uppror mot kungen genom att mot 6 000 mark silver ge dem 100 man ur sin hird, samt en trupp av 700 danska och tyska krigare med greve Jakob av Halland och en dansk marsk vid namn Stig som anförare.
Erik Birgersson hade under hela färden ridit sida vid sida med Stig och diskuterat jordbruket i Danmark, medan Magnus föredrog att resa under tystnad i väntan på en strid, precis som Gerald.
När de väl var framme i Tivedens skogar, alldeles i närheten av Hova, kom spanarna ridandes i full fart och underrättade Erik och Magnus om situationen. Valdemars här hade slagit läger en bit bortåt, men Valdemar hade inte synts till någonstans. Magnus svor då till och gav dem order om att hitta honom. ”Han kan inte vara långt borta, leta överallt!”.
”Vad gör vi nu?” frågade Erik uppsluppet.
”Vi slår till” svarade Magnus och ropade till anfall, och de alla ökade farten mot bondehären. Märta visste inte vad hon skulle göra. Arvid låg alldeles blodig i sängen, helt livlös. Utanför festade bröllopsgästerna, helt ovetande om vad Märta nyss hade gjort.
Hon drog lakanet över Arvids kropp, gömde kniven innanför klänningen och smög ut. Alla var så upptagna med festandet att Märta kunde ge sig av därifrån utan att bli sedd.
Utan att ha den minsta aning om vad som försiggick i skogen intill sökte hon sig dit, helt oförberedd på vad hon inom kort skulle få skåda. Hon var rädd och helt söndergråten. Slöjan hade åkt av, och klänningen blev snabbt grå nedtill. Hon kunde inte tänka på vad som hade hänt, och hon lyckades inte behärska sin rädsla och sina tårar. Allt hon fokuserade på var att komma bort därifrån, bort från Hova. Medan hon staplade sig bortåt tänkte hon på Johannes, hur hon skulle sakna honom. Hon skulle aldrig mer få se honom. Det var döda kroppar överallt, och det var män överallt som svängde sina svärd mot varandra. Den ena träffades och dog, och den andra överlevde och tog sig an nästa man tills han själv föll som offer för svärdet.
Gerald kämpade och kämpade, fokuserad på att segra, som alla andra runt omkring. Hans svärd var dränkt i blod, likaså hans rustning och händer.
Precis när Gerald var på väg att röra sig mot en fiende så såg han en glimt av någonting skinande vitt inne i skogen. Han såg en flicka, helt ensam och vilsen.
Herregud, tänkte Gerald, och rent instinktivt skyndade han sig dit för att få bort henne därifrån. Men två män ur hans egna här hade redan lagt märke till henne, och de var närmare henne än vad Gerald var. Männen började ropa skamliga förslag till henne och ju närmare de kom henne desto mer räddare och lamslagen verkade hon bli. Hon rörde sig inte. Hon är ju helt vettskrämd, tänkte Gerald och sprang som bara den mot dem.
När Gerald var framme hade männen redan börjat ta på flickan och tryckt ned henne i marken. Flickan skrek och försökte göra motstånd, men helt utan verkan. Gerald skrek åt männen att sluta, men de brydde sig inte om honom. Gerald tog då tag i den ena och knuffade bort honom. Men mannen tog snabbt stegen närmare Gerald igen och började strida med honom, med en kniv i ena handen. Gerald försökte göra sig loss, men mannen var stark och lyckades skada Geralds arm så att den började blöda. Gerald skrek till, men fortsatte att slåss mot denna man, som av utrustningen att urskilja var tysk. Ett kort ögonblick kom Gerald loss, och han drog då snabbt fram sitt svärd och högg mannen rakt i magen. Mannen föll ned på marken, död.
Gerald vände sig mot den andra mannen, och upptäckte att det var Bengt Johannesson ur hans egna trupp. Bengt var nära vän med Erik Birgersson, och han var dessutom en betydelsefull krigsherre. Att döda Bengt skulle innebära konsekvenser som Gerald helst ville slippa. Men han kunde inte bara låta Bengt våldta en oskyldig liten flicka. Han var fast besluten om att göra vad som krävdes för att rädda flickan. Gerald visste inte riktigt vad det var som drev honom att så gärna vilja rädda henne, det var som att hans känslor tvingade honom att rädda henne oavsett vilka konsekvenser det skulle få.
Bengt rörde sig snabbt emot Gerald, och började fäkta med sitt svärd mot honom. Men Gerald var snabbare än honom, och han försökte få till slag mot honom. Det tog ett tag innan Bengt lyckades riva upp ett sår i sidan på Geralds midja så att Gerald fick det svårt att hålla sig på fötter. Men Gerald använde sin största kraft till att få bort honom. Under ett enda ögonblick tog Gerald fram sin yxa och drämde till Bengt med den. Den träffade hans strupe, och död föll Bengt ned till marken bredvid tysken.
Gerald föll sedan själv ned till marken, med ögonen stängda. Märta hade ont överallt i kroppen när hon reste sig upp från marken. Hon visste inte riktigt vart hon var, och på marken någon meter bort låg tre män, varav en av dem hade räddat henne från de två andra. Hon skyndade sig dit och böjde sig ned över den man som räddat henne. Han var mörkhårig, och hade bruna ögon. Och till Märtas lättnad andades han. Han måste ha svimmat, tänkte Märta och lade märke till att han blödde kraftigt. Hon drog av en tygbit från sin klänning och knöt den runt hans arm, och även hans midja knöt hon en tygbit runt om. Märta kollade runt omkring sig. Hon såg bönder slåss mot rustningsklädda krigare. Bönderna verkade definitivt vara i underläge och på väg att besegras. Märta hade aldrig sett någonting så hemskt förut, och hon önskade just då att hon inte hade gett sig av. Vad kan vara värre än detta? tänkte hon.
Det stod en häst intill dem, säkert en av de två männens hästar. Märta tog tag i hästens tyglar och ledde den närmare mannen som hade räddat henne. Hon samlade all den kraft hon hade kvar i kroppen och drog upp mannen på hästryggen, och sedan slängde hon upp sig själv i sadeln och red iväg i full galopp. Hon hade ingen aning om vart hon skulle föra dem, men bort från Hova var allt hon visste om färdriktningen.
Hon red i flera timmar, utan pauser, genom skogar och över ängar. Hon vågade inte passera genom byar, då hon bara skulle dra uppmärksamhet till sig med en medvetslös krigare framför sig på hästryggen. Men efter ett tag vaknade mannen, och ryckte till då han märkte att han inte kände igen omgivningen.
Märta stannade hästen, satte av och kollade upp mot mannen, som kollade ned tillbaka på henne. Märta märkte att han log. Hon visste inte varför, och hon fann det mycket konstigt att han log.
Hon förklarade för honom vad som hade hänt, att han hade svimmat på grund av den kraftiga blodförlusten, och att hon hade lyft upp honom på hästen och ridit iväg mot någonstans bort från Hova.
Mannen, som sade sig heta Gerald, skrattade. Han verkade inte tro på att hon själv hade lyft upp honom på hästen, så tunn som hon var. ”Jag är stark när jag så vill” hade Märta svarat på hans skratt. Gerald log då ännu mer och tackade henne för att hon hade räddat hans liv. Då var det istället Märta som skrattade, då det var han som hade räddat hennes liv.
”Jag antar att vi då är kvitt” sade Gerald med ett fortsatt stort leende, som Märta besvarade. ”Hoppa upp så rider vi till närmaste stad och skaffar oss något att äta. Jag är utsvulten.”
Under färden förklarade Märta varför hon hade befunnit sig där i skogen, vad hon hade gjort för att lyckas rymma ifrån bröllopet. Gerald förklarade även för henne varför de stred mot kung Valdemar, och vem Bengt Johannesson var. Han förklarade att han säkerligen skulle bli straffad för det han hade gjort. Märta fann det mycket dumt, då Gerald hade agerat i självförsvar och inte med vilja försökt döda Bengt. Hon funderade sedan själv på om hon hade kunnat undvika att döda Arvid och ändå lyckats rymma därifrån. Nej, det Märta hade gjort var värre än Geralds agerande. Men det skulle troligtvis inte Erik Birgersson tycka, eller någon annan för den delen, då en krigsherre var mer betydelsefull än en vanlig skattebonde. Men att fly från ett bröllop och döda sin blivande make var nästintill lika illa betraktat.
Märta och Gerald red söderut, mot Skara. De hittade lite mat i packningen som var fastbunden i sadeln. Det var dock inte mycket mat, men åtminstone något. Det skulle ta ungefär 3,5 dagar för dem att nå Skara, så de var tvungna att röra sig hela tiden utan pauser för att hinna dit innan den alltför starka hungern skulle nå dem. Märta var dock fortfarande ganska mätt efter att ha ätit en massa mat under bröllopet. Men Gerald hade inte ätit ett riktigt mål mat på flera dagar, då han bara ätit lite saltat björnkött två gånger om dagen under färden mot Valdemars här.
”Jag undrar hur det gick där borta i Hova för oss...” sade Gerald medan de red och åt på lite tunnbröd.
”Vilken sida tillhörde du?”
”Jag tillhör Magnus och Erik Birgerssons här”
”Då segrade ni” sade Märta, ointresserad.
Gerald var tyst, och de fortsatte att rida under tystnad under resten av dagen tills det var dags att slå läger. De hittade ett bra ställe i en skog, alldeles bakom ett stort klippblock. Gerald hämtade ved till en brasa, medan Märta samlade granris som de skulle sova på.
De låg och pratade i flera timmar under natten, mestadels om sina liv och om fejden mellan Valdemar och hans bröder. Valdemar hade tydligen gått till sängs med drottning Sofias syster Jutta, och tvingats göra en pilgrimsfärd till Rom för att be om förlåtelse från påven. Magnus och Erik hade då sett sin chans till uppror och värvat trupper från Danmark, varifrån Gerald kom, under tiden.
Medan de låg där och pratade om det hela undrade Gerald vad deras här gjorde nu, ifall de hade styrt upp det hela eller om allting gick åt helvete, om spanarna hade lyckats spåra Valdemar eller om han var helt försvunnen. Efter ett tag somnade de båda. Märta vaknade med ett ryck, slog upp ögonen och såg rakt in i Geralds vackra ögon. Hon visste inte hur länge han hade legat vaken och studerat henne medan hon sov. Gerald log mot henne, och hon log tillbaka. Märta kunde dock inte riktigt begripa hur allting hade kunnat hända, hur hon hade kunnat rymma. Hon låg i sängen ett tag, mötte Geralds blick, och tänkte på hela händelsen kring striden i Hova den 14 juni. Hon var rädd för vad som skulle hända med henne och Gerald. Hon var rädd för att lagens långa arm skulle hinna ikapp dem, för det straff de skulle få, eller åtminstone vilket straff Märta skulle få, då det såg ut som att ingen hade lagt märke till vad som hade hänt i skogen vid sidan om striden. Förhoppningsvis fanns det inte något vittne till händelsen då Gerald dödade de två männen.
”Vi måste röra på oss snart” sade Gerald ömt och smekte Märta vid hennes kind, vilket fick Märta att rycka till då hon var oförberedd på denna plötsliga gest. Gerald tog då snabbt bort handen och bad försiktigt om ursäkt. Men Märta log mot honom, det var ingenting att be om ursäkt för. Gerald visste inte riktigt hur han skulle tolka sina känslor för Märta. Ju mer han var i hennes sällskap desto starkare blev dem. Det handlade inte alls om lust, som alla män ständigt verkar ha, utan det var någonting helt annat. Han kunde inte sätta pekfingret på vad det var. Det gjorde nästan ont i honom av att inte veta vad det var med Märta som fick honom att känna så som han gjorde. Han undrade om hon kände samma sak.
Efter tre timmars resa var de framme i en by som ingen av dem hade varit i tidigare. En äldre man sade att de befann sig i Berga, alldeles vid Vänern.
Märta och Gerald bestämde sig för att ta en liten rast där. Den äldre mannen bjöd in dem till hans hem på en mål mat och lite öl.
”Så, ni är från Hova?” frågade mannen och studerade Geralds krigsrustning.
”Ja” svarade Gerald, ovillig att gå in på detaljer.
”Vart är ni på väg, om man får fråga?”
”Vi vet inte riktigt än”
”Nåväl, ni får stanna här så länge det er behagar. Jag bor här ensam i detta gudsförgätna hus, så ni får allt plats” sade mannen. ”Jag heter Ivar, förresten.”
Märta och Gerald tackade och åt upp maten på tallrikarna.
De visste inte riktigt hur länge de tänkt stanna i Berga, men åtminstone tills de var utvilade och tills Geralds sår var läkta, vilket skulle ta någon vecka. De kunde dock inte stanna så länge, med tanke på att de fortfarande var ganska nära Hova.
Ivar gav dem nya kläder, som han hade lagt undan. Märta fick en vardaglig brun klänning som hade tillhört hans döda fru och som räckte ända ned till fötterna, samt ett par skor, och Gerald fick en lång brunorange kjortel och ett par kängor som hade tillhört Ivars son Knut, som för många år sedan hade bosatt sig i Skara.
Under dagarna som gick lärde de känna Ivar alltmer, och han visade sig vara en väldigt trevlig och generös man.
När Märta och Gerald den fjärde dagen var ute och hjälpte till ute på åkern kom två män ridandes i full fart mot dem. Gerald kände genast igen dem. Det var Olov Johansson och Stig Hermansson. Gerald kände dem väl, men han var osäker på om de kom för att varna honom eller för att ta med honom tillbaka till hären och där erläggas straff.
När Olov och Stig närmade sig sade Gerald åt Märta att hålla sig på långt avstånd, och springa så snabbt hon bara kunde när han gav tecken. Märta kände hjärtat slå snabbare, och hon kände den där klumpen i halsen igen.
Olov och Stig märkte Geralds osäkerhet och saktade ned, och sade att de inte var där för att gripa honom. De satte av och förklarade kort varför de var där.
De gick in i Ivars hus, satte sig ned vid bordet och pratade igenom alltsammans.
Magnus och Eriks här hade besegrat Valdemars bondehär där borta vid Hova. Johansson och Hermansson hade letat reda på Valdemar, som Magnus hade beordrat dem att göra, men Valdemar hade redan gett sig iväg från Ramundeboda, där han hade sovit ruset av sig medan hans här kämpade några kilometer söderut. Han och hans bästa män i sin hird hade stannat kvar i Ramundeboda. Valdemar var inte någon vidare krigsherre, han var mer intresserad av andra nöjen, vilket andra ofta påpekade var kvinnosällskap.
Valdemar hade troligtvis fått nys om vederlaget och flytt därifrån med svansen mellan benen precis innan Johansson och Hermansson kom fram till Ramundeboda.
När Gerald frågade om Bengt och han där tysken sade Hermansson att han inte hade märkt att någon misstänkte Gerald. Ärligt talat så verkade inte någon bry sig särskilt mycket om det, alla fokuserade på själva striden mellan kung Valdemar och Magnus.
”Och ni har ingen aning om vart Valdemar tog vägen?” frågade Gerald.
Johansson skakade på huvudet. Han och Hermansson hade kommit hit till Berga för att de hade fått ett tips om att Valdemar befann sig i just denna lilla by, men tydligen så var tipset ett villospår. ”Vi befarar nu, efter detta misslyckade sökande, att han är på väg norrut.”
”Alla danska och tyska ryttare har dragit sig tillbaka nu” tillade Hermansson. ”Planerar du att resa tillbaka till Danmark eller tänker du stanna här?”
Gerald hade inte ens funderat över den saken, om han skulle resa tillbaka till Danmark efter upprorets slut eller inte. Innan han träffade Märta hade han ju tänkt återvända till Danmark så fort det var över, men nu... Gerald kollade på Märta, som såg orolig och vilsen ut.
”Jag följer med Märta, vart hon än går” sade Gerald.
När Johansson och Hermansson hade ridit iväg igen, denna gång norrut, frågade Märta om han verkligen ville ha med sig henne överallt.
”Jag vill inte hindra dig från att åka hem” hade hon sagt med en bestämd röst.
”Det gör du inte heller. Jag har ingenting att komma tillbaka till där” svarade Gerald.
”Din fästmö, då?” envisades Märta. Gerald hade berättat om Irine, vilket han ångrade nu.
Gerald suckade och förklarade att han sånär glömt Irine vid det här laget, att han hellre är med Märta, och att Irine inte var den rätta för honom.
Märta gillade det inte, men hon lät det vara. Hon kunde bara inte släppa Gerald, hon visste inte vad det var, men någonting kände hon för honom i alla fall. Så hon försökte inte motsäga Gerald något mer efter det.
Morgonen därpå gav de sig av igen. Ivar hade packat dem en matsäck, med bröd, öl och lite gammalt kött. De båda tackade honom för sin gästfrihet och önskade honom lycka till med skörden den kommande hösten.
”Så, vart är vi på väg?” frågade Gerald där han satt uppe i hästsadeln med Märta bakom sig och båda tyglar i händerna, mitt ute någonstans på en smal väg i en skog.
”Söderut, mot Skara” svarade Märta bestämt, och log.
De första månaderna under 1276 i Märtas och Geralds liv tillsammans var helt underbara. De hade gift sig och planerade att skaffa barn. Skara var en perfekt stad för dem, där fanns en marknad där de handlade mat och andra nödvändigheter, och de hade ett eget hus precis intill torget.
Det var nu ett år sedan de kom till Skara för första gången. De hade byggt upp ett nytt liv tillsammans där, då Johansson hade hört av sig ett par dagar efter att de kommit dit, och han hade sagt att Erik och Magnus hade följt efter Valdemar norrut i landet, i hopp om att hitta honom. De befarade dock att Valdemar tänkte fly till Norge och söka stöd där hos den norske kungen Magnus.
I juli, samma år, hade Johansson hört av sig igen, denna gång med nyheter om att de hade befarat rätt: Valdemar hade rest till Norge och sökt stöd där, och fått det. Men bara tre veckor senare, den 26 juli, hade Johansson återigen besökt Gerald och Märta i Skara, nu med goda nyheter. Valdemar hade gripits, vid gränsen till Norge då han var på väg till Sverige igen. Valdemar hade då efter gripandet tvingats avsäga sig kronan, och Magnus Birgersson togs till Svearikets konung istället.
Valdemar hade blivit tilldelad Småland, Västergötland, Värmland och Dal. Efter att i december fått veta om Erik Birgerssons dödsfall valde Gerald och Märta att inte längre bry sig om fejden mellan Magnus och Valdemar. Märta var bara glad att Gerald var hos henne, och att hon var hos honom. I och med att de bett Johansson att inte underrätta dem något mer om fejden hade Johansson inte hört av sig på ett år, sedan den 26 juli, 1275.
Ännu ett år gick, och sakta blev det år 1277, och sedan 1278. Märta var för första gången i sitt liv lycklig. Hon och Gerald hade köpt lite mark av en gammal bonde i utkanten av Skara, och där odlade de korn och vete som de sedan sålde i ett stånd på torget vid varje marknad på hösten. De båda delade på inkomsterna och arbetet. Märta sydde även kläder, som hon lyckades sälja till bra priser.
Deras lilla hus hade en bakgård, där höns gick omkring, och där fanns även två grisar och en get. Huset hade, som de flesta andra hus, bara en våning med ett rum. Men Gerald planerade bygga till några rum när de sparat ihop tillräckligt mycket av sina inkomster. Men det skulle ta lång tid innan dess.
Märta skaffade sig snabbt vänner i Skara, och likaså Gerald. Dagarna var mer uthärdliga än vad de var i Hova, och den äkta och sanna kärleken mellan Märta och Gerald flödade. Hon hade blivit räddad, trots allt, och funnit sitt paradis.