Tova var en underlig flicka i sin ungdoms medelålder, med en präktig familj vars hus var placerat i en stad vid namn Karlstad i Värmland, precis vid Vänern, den stora sjön i Sverige. Det var ett blått hus med vita fönsterluckor och paneler. Det var nymålat, och lukten var så stark att man var tvungen att hålla för näsan när man sniffade på huset. Inte för att man någonsin fick för sig att sniffa på huset i och för sig, men det luktade minsann så starkt. Trädgården var en prydlig liten tingest som fick huset att se vackrare ut än vad det verkligen var, och trädgårdsmöblerna var inte i Tovas smak, som var lite mer krävande än sin mors och fars vad gäller inredning.
Tova var en tjej som tyckte om detaljer, och hon tyckte om att sysselsätta sig med grubblerier som varken hon själv eller någon annan kunde ha något sakligt svar på. Hon undrade ofta hur det skulle vara om deras hus var upp-och-ned-vänt. Så höga trösklar det måste vara då... tänkte hon, precis som i Indien där templen har höga trösklar. Hon undrade om det hade varit praktiskt med ett sådant hus, men det grubbleriet lämnade hon vintern 2005 för att falna bort och aldrig mer halka in i hennes grubblande värld. Det var en tråkig tanke, ett upp-och-ned-vänt hus. Hade hon ingen vidare fantasi än så? Dessutom så kunde det grubbleriet ges ett faktiskt svar på.
Tova tyckte sig känna av en mur i sin grubblande del av hjärnan. Det var en mur som hon inte hade styrkan att riva, och inte ens att klättra över med hjälp av ett rep eller med något så enkelt som en stege. Hon trodde aldrig att hon skulle få uppleva hennes inre fantasi, som av någon anledning doldes för henne. Klarar sig en författare utan en stor fantasi? Nej, i så fall måste hon skriva facklitteratur istället för skönlitteratur, och det ville inte Tova, även om hon gillade att skriva faktabaserade arbeten i skolan. Hennes författardröm gick i spillror den dag då hon förlorade sin fantasi, den dag då hon slutade bry sig och då hon förlorade hoppet om livet. I böcker så har jämt de ensamma och melankoliska personerna en stor och härlig udda fantasi, de kan läsa flera böcker i månaden och de är vetgiriga och intelligenta. Även om den ensamma och melankoliska delen överensstämde med Tovas liv så var hon, enligt sig själv, inte i närheten av det andra. Hon såg sig inte som någon särskilt intelligent person, och hon läste kanske bara en bok på två månader. Hon var varken en härlig udda karaktär eller en normal karaktär med ett normalt liv, vad nu det innebär med att vara normal och att leva ett normalt liv.
En dag kom en kille fram till Tova i skolan, där hon satt vid ett bord och pluggade matematik. Han började prata med henne, men hon hörde inte på vad han sade. Ingen på den här skolan har någonting vettigt att säga, tänkte Tova och låtsades inte om killen, som såg lite konfunderad ut då hon inte gav uttryck för en reaktion.
Killen satte sig då mittemot henne och pratade på i tio minuter om gräshoppor, hur långt de kan hoppa. Killen sade sig heta Ulrik, och ursäktade sitt namn, som om det vore den mest naturliga saken i världen att göra. Tova gav honom fortfarande ingen synlig uppmärksamhet, men hade smått börjat lyssna på hans babbel om gröna djur. Hur kunde han veta att grönt är min favoritfärg? tänkte Tova, och ett virrvarr av grubblerier började irra i hennes huvud, ett helt moln av tänkbara svar på frågan bildades i hennes grubblande del av hjärnan. Läser han min blogg? Förföljer han mig? Har han märkt att jag alltid klär mig i någonting grönt, även den minsta lilla brosch? Vem är han egentligen, han där Ulrik? Varför pratar han med just mig, en ful och tjock tjej som inte ens kan hela gångertabellen utantill? Tova grubblade återigen om saker som hon aldrig skulle få veta, då hon antog att hon inte skulle låta sig falla för hans trick, vilket hon efter ett tag gjorde då hon råkade titta upp och mötte hans blick.
”Ah, så nu lade du minsann märke till min närvaro”, sade Ulrik glatt och visade ett överdrivet leende ansiktsuttryck.
Tova visste inte riktigt vad hon skulle svara mer än att hon inte tittade upp bara för att klargöra att hon visste att någon satt på stolen mittemot henne och pratade om gröna djur.
”Varför sitter du alltid här ensam och pluggar för?” frågade Ulrik, med ansiktet snett lutande, sympatiskt.
För att jag gillar ensamheten och har inga vänner.
”Varför svarar du inte på mina frågor?”
Sedan när blev det fråga om ”fråga” i plural? Du har bara ställt en fråga hittills, nåväl innan du klagade över att jag inte svarade på din första fråga.
”Du är mer av den tysta och ensamma typen, eller hur?”
Vad lång tid det tog för dig att lista ut det. Tar det lika lång tid för dig att lista att jag förväntar mig att du ska lämna den där stolen?
”Kom igen, man kan inte vara tyst för evigt”
OK, jag får väl vänta i ytterligare ett par minuter då.
Ulriks förmåga till tålamod var imponerande, och Tova gav nästan vika för hans envishet efter några tio minuter av tystnad. Har han ingen lektion att gå på?
”Varf...” började Tova, när Ulrik plötsligt tog sin väska och jacka och lämnade stolen mittemot henne. Trots att hon hade avbrutit sin tystnad, den tystnad som Ulrik hade försökt döda genom att ställa irriterande frågor, så hade han inte stannat och frågat ”Ursäkta?” när hon hade börjat och avbrutit en mening.
Vilken konstig typ.
Tova hade varit förälskad miljontals gånger, i låtar, filmer, träd, grässtrån, buskar, skalbaggar och böcker, men hon hade aldrig varit förälskad på riktigt. Hon hade aldrig haft någon käraste, och det fick henne att känna sig ensam och ledsen, trots att hon gillade ensamheten. Hon fann det mycket underligt, att hon kunde känna sig så ensam. Tova älskade kärleken mer än någon annan, men hon hade aldrig haft någon att älska. Enligt henne var kärlek någonting magiskt, någonting som aldrig tog slut. Hon ville gärna tro att man kunde vara tillsammans med bara en person i hela sitt liv, och att kärleken dem emellan aldrig skulle ta slut. Men Tova var åtminstone en gnutta realistisk att hon förstod att en sådan evig kärlek var mycket sällsynt, men inte omöjlig. Då Tova saknade tro på sig själv så övergav hon hoppet för en sådan evig kärlek för sig själv och avundes dem som lyckades hitta en sådan underbar kärlek.
Nästa dag satte sig Ulrik vid bordet snett bredvid Tovas bord, och stirrade på henne utan att släppa taget. Han bara satt där och stirrade på henne utan att blinka, och det irriterade Tova något så fruktansvärt mycket. Vad vill människan?
”U2 kommer till Ullevi” sade han plötsligt, med ögonen fortfarande fästa på henne, dock så såg det inte ut som att han verkligen tilltalade henne.
Tova mötte hans blick och nickade.
”En bra spelning kommer det bli, har jag hört” fortsatte Ulrik, och malde på om bandet i minst en kvart.
”Bono har tydligen...” började han, men Tova avbröt honom och sade: ”Har du lust att hjälpa mig lite med matematiken?”
Ulrik verkade inte bli särskilt förvånad av Tovas plötsliga yttrande. Han kom och satte sig på stolen bredvid henne och böjde huvudet över hennes lärobok. Han höjde ögonbrynen i ett tecken på att han inte förstod någonting av derivatans definition. Tova suckade och stängde boken.
”Jag trodde du var ett sådant där mattegeni” sade hon.
Ulrik drog på läpparna och förklarade att han var mer förkovrad i språk och samhällskunskap. Matematik hade aldrig riktigt varit hans grej.
Ulrik hade minst sagt det där utseendet som en matematiker har, men ändå inte. Han hade kort brunt hår och glasögon med tjocka svarta bågar, och han var spinkig. En sådan person gestaltas jämt som ett mattegeni i filmer. Till Tovas stora förtjusning stämde inte filmvärlden in i verkligheten alla gånger. Ja, det var till hennes stora förtjusning, trots hennes kärlek till fiktion. Hon hade sin lilla verklighetssyn också, inte bara en fantasisyn som många kunde få för sig att hon hade. Tova själv hade glasögon, och vägrade ha linser av en anledning som hon inte visste någonting om.
Tova och Ulrik satt där bredvid varandra vid ett av borden i skolans bibliotek. Ulrik satt med en bok om bakterier, och Tova med sin matematikbok.
”Visste du att en bakterie kan ha bara en enda cell, medan människan har cirka 1000 miljarder celler per kilo?” sade Ulrik plötsligt, stolt över sin upptäckt.
”Ja” svarade Tova och önskade att Ulrik skulle ha lektion snart.
”Hm...” yttrade Ulrik, och återgick till boken.
Nästa dag regnade det, likt små spjut som ilade ned käpprakt mot marken och kunde spetsa en rakt genom kroppen. Så pass mycket regnade det. Ingen människa i stan vågade gå utanför dörren, och bilarna kämpade med vindrutetorkarna. Det var som en storm, ett monster. Tovas föräldrar ville först inte låta Tova gå till skolan, ifall hela skolan skulle bli översvämmad. Så överdrivet, tänkte Tova, som aldrig hade stannat hemma från skolan.
På vägen mot skolan mötte hon Ulrik, som bodde några kvarter bortåt mot Stora Torget. Han var genomvåt, stackaren. Han verkade inte äga ett paraply. Tova skyndade sig mot honom och höjde paraplyet ovanför dem båda.
”Oj, hej. Tack” sade Ulrik glatt, med smilgroparna fullt synliga.
De gick och pratade om allt möjligt, om vädret, elefanter, dörrar och yrsel. Ulrik led tydligen av en svår yrsel lite då och då, vilket innebar att han aldrig skulle få beviljas att ta körkort. Tova tyckte synd om honom. Hon visste inte varför, men trots att Ulrik var lite konstig så tyckte hon om honom, och ville vara hans vän, trots att hon ofta verkade vilja vara ifred. Det var någonting med Ulriks personlighetsdrag som attraherade henne, han var liksom inte som alla andra killar. Efter ett tag märkte Tova att Ulrik hand smått rörde hennes medan de gick tätt bredvid varandra. Tova kunde inte hejda sitt ansikte från att bli till en tomat – nej, inte ilsken-tomat, utan generad-tomat. Ulrik märkte hennes röda ansikte, log och lät sin hand omsluta hennes, medan de fortsatte gå i riktning mot skolan.
När Tova och Ulrik kom fram till skolan, som låg någon kilometer ifrån centrum, skildes de åt, då Ulrik hade syslöjd och Tova träslöjd. De båda salarna hade en egen liten byggnad tillsammans på skolområdet, men med separata ingångar.
Under hela lektionen tänkte Tova på Ulrik, det var som att han hade fastnat i hennes huvud. Det hon inte kunde veta just då var att Ulrik tänkte på henne också under hela syslöjdslektionen och hoppades att de skulle mötas efter att lektionen var slut. De stötte dock inte på varandra igen under hela dagen. De båda hade olika lektioner, och raster vid olika tider. De slutade till och med vid olika tider. De båda höll ett vakande i korridorerna efter varandra, men träffades hela tiden av besvikelse.
Tova och Ulrik träffades inte nästföljande dag, och inte dagen därpå heller. Det var som att någon av dem hade gått upp i rök, och det gjorde Tova orolig. Tänk om han har blivit spetsad av detta eviga regnet, rakt genom ryggen? Tänk om han har blivit attackerad av dödliga och gröna bakterier? Tova vågade inte lyssna på sina tankar längre, och önskade att Ulrik var vid liv. Det var underligt, hon brukade aldrig oroa sig för någon så här mycket, och hon brukade verkligen inte sitta uppe en hel natt och leta igenom telefonkatalogen efter en killes nummer.
Flera dagar gick utan att Ulrik syntes till, och Tovas oro växte sig allt större. Hon började få idéer om att han kanske blev mördad under syslöjdslektionen, eller att han kanske råkade sy fast sig själv i ett tyg så pass att ingen i hans klass lade märke till att han inte var en del av mönstret på tyget, och att han blev ensam kvar i salen, inlåst med resten av tygen.
Tova frågade en dag en klasskompis till Ulrik om hon hade någon aning om vart Ulrik höll hus. Hon, Anna, hade inte sett röken av honom sedan den där dagen då Tova tappade bort honom ur sitt synfält. Vart tusan är han? undrade Tova.
Så, plötsligt en dag fick Tova syn på Ulrik. Hon såg honom i parken utanför stadsbiblioteket tillsammans med en lång, blond tjej, vars skratt var förargelseväckande irriterande. Ulrik hade sin arm runt hennes midja, och gav henne kindpussar alltmedan de gick och samtalade runt runt i parken. Tova visste inte vad hon skulle tänka eller göra, mer än att hon borde ge honom en örfil.
Tova gick till slut därifrån, utan att låta Ulrik se henne. Hon var varken arg eller ledsen, hon var snarare likgiltig inför det hela. Jag borde ha sett det komma, tänkte hon. Bra killar hoppar inte upp ur böcker och räddar en från verkligheten.