Det var en kall lördagsnatt i mitten av februari, år 2006. Husens lampor var släckta och gatornas lyktor tända. Då och då passerade gamla tanter och gubbar förbi Jakob där han satt på en parkbänk och funderade över vad han nyss hade gjort, och hur han skulle gå tillväga för att undvika den värsta konsekvensen av de alla, vilket var fängelsestraff. Ingenting kunde rädda honom nu. Han var helt ensam, ensam och rädd inför den snara framtiden.
Jakob strök bak hans halvlånga och svarta hår bakom öronen och ansträngde sina öron för att lyssna efter sirenerna tillhörande polisbilen. Men han hörde inte ett enda ljud från dem. De kanske inte alls har intellekt nog att spåra mig till denna kalla plats? tänkte Jakob för sig själv. Det vore i och för sig inte så troligt att de inte skulle kunna hitta hans gömställe, som inte kunde beskrivas som diskret.
Jakob bestämde sig därför för att förflytta sig till en lite mer avskild plats. Men frågan var vart han skulle hitta ett bra gömställe. Han befann sig mitt i Faluns centrum och såg inga som helst undanskymda platser.
Han strövade omkring på gatorna i hastig fart med rädsla för vad hans öron troligen skulle få höra inom några minuter. Känslorna han erfor gick inte att beskriva mer än med orden ånger, rädsla och skam. Självmord hade varit en självklar lösning, om bara Jakob hade varit en modigare man.
I all hast mot ingenstans så fick hans öron plötsligt napp om ett starkt ljud som ekade i luften. Och kort därefter hörde Jakob polisbilens sirener som närmade sig alltmer. Rädslan satte sig överallt i kroppen och han måste ha sett ut som en vettskrämd dåre springandes iväg från en bil som jagade honom i hög hastighet. Jakten var dömd till att misslyckas, för Jakobs del. Inom bara några sekunder snubblade han och miste avståndet mellan poliserna och sig själv.
Jakob hann inte ens resa sig upp innan tre poliser var framme vid honom. Handklovar sattes på och plötsligt befann han sig i baksätet av polisbilen.

Rättegången hade ägt rum den 5 mars. Det som till början såg ut att vara en mild start förvandlades med tiden till en avgörande och mörkbelagd början på en framtid, vars skepnad Jakob inte ens vågade föreställa sig. Allting bestämdes så hastigt, antalet brott som han dömdes skyldig till, skadestånd och fängelsestraffets tidslängd, som inte kunde beskrivas som en rimlig sådan, enligt Jakob. Han förtjänade fängelsestraff. Så pass mycket vågade han erkänna, men ett så pass långt fängelsestraff var han inte beredd att gå med på. Men vad för val hade han, förutom att gå med på domstolens krav? Inga alls. Hans advokat kunde inte vara sämre, som inte hade något som helst förtroende för honom och sade att det inte skulle göra någon skillnad om Jakob överklagade domslutet.
”Det är som det är”, sade advokaten Jim Johansson till Jakob då rättegången var över och då de båda herrarna satt kvar i salen medan åhörarna stegade sakta ut, lättade över rättegångens resultat.
Lata djävul, tänkte Jakob för sig själv och jämrade sig över vad som skulle hända härnäst.

Fängelset var stort och mörkt. Byggnaden, som nästan var i form av ett kors, och gården utanför var omringade av en hög och bastant stenmur, vars topp pryddes av taggtråd.
Jakob undrade för sig själv hur mycket blod som spillts på den muren, medan han gick sin morgonpromenad längs gården. Han märkte vissa missformningar på muren, som om man hade försökt ta sig över den. Taggtråden var säkerligen det största hindret från att kunna ta sig över, då det såg ut att vara en taggtråd av det mer kraftigare slaget.
”Går du här och dagdrömmer igen, Jakob?” hörde Jakob en röst bakom honom yttra sig.
Han vände sig om och fick syn på Johan, en mestadels trevlig man som hade suttit inne i fyra år nu för mord på en liten flicka.
Jakob undrade varför alltid de trevliga männen på anstalten var de som hade utfört de största brotten av alla interner, medan de mindre brottslingarna var de som alltid försökte hävda sig.
Han undrade varför brottslingarna såg på varandra med respekt, då de såg på andra människor med avsky. Var det för att de hade brottsligheten gemensamt? Eller var det för att de helt enkelt stod för vad de hade gjort och respekterade de andras gärningar?
Nej, Jakob kunde inte förstå detta. Han såg med avsky på hans medfångar, och lyssnade med klumpar i halsen på deras bekännelser, medan han inte yttrade sig alls om sin egen bekännelse.
”Hej, Johan. Nej, jag bara tänker på lite allt möjligt”
”Som...?”
”Ingenting viktigt” sade Jakob lite halvt frånvarande och gick vidare. I ögonvrån kunde han se Johans ansiktsuttryck som visade att han tyckte att Jakob var en någorlunda underlig man.
Men det tyckte väl alla att han var. Men ändå så var det ingen som betedde sig våldsamt mot honom, vilket hände alltför ofta på anstalten mot andra interner.
Det var också någonting som Jakob gick och funderade över, varför han gick fri utan blåmärken på kroppen. Han tyckte inte att han utgjorde sig själv till att vara som de mer hårdhudade internerna, utan han var mer alienerad från deras umgängeskrets och pratade mer med de som liknade honom, de som var lika frånvarande och tillbakadragna som honom.
Men alla dessa funderingar var inte de största, utan den största funderingen rörde hans förflutna, det som orsakade all denna smärta hos honom. Jakob kunde inte ens förmå sig att ställa sig själv frågan varför han hade gjort det, varför han hade begått den där hemska synden. Han visste inte svaret, och det gjorde så ont i honom, som om synden åt upp honom inifrån.
Allting omkring Jakob gjorde honom illamående; muren, som fick honom att känna sig så otroligt instängd och frihetsberövad; gården, som inte kunde beskrivas som ren och fräsch med dess överfulla papperskorgar och trasiga bänkar; färgen på anstaltsbyggnaden, som var mörk och grå; och allting annat som man kunde se innanför murens väggar.
Det var sommar och solen bidrog med varma strålar, vars ljus Jakob avskydde då hans ögon hade vant sig alltför mycket vid cellens mörker.
Plötsligt så kom fyra interner gående emot Jakob, med ansiktsuttryck som visade att de trodde sig vara tuffa. Deras fångdräkter hade uppkavlade ärmar och man kunde tydligt se deras tatueringar som prydde deras vältränade muskler, från armbåge till handled.
”Vad gör du här, bitterfitta?” frågade en av dem.
Jakob blev en aning förvånad över mannens ordval och svarade honom med ett ryck på axlarna.
”Tala istället för att ge mig oförståeliga dansrörelser” sade den tatuerade mannen barskt med en mörk röst.
”Vad ser det ut som att jag gör” frågad Jakob mannen.
Mannen gav ifrån sig ett skratt och sade ”Som att du står här och funderar på om du ska ta dig an din mor eller din far när du blir frisläppt”
De andra internerna började skratta lite smått, och Jakob suckade inombords åt deras dåliga humor och fantasi.
”Okej. Då är det väl det som jag gör här då” sade Jakob med ett axelryck.
Mannen såg lite förvånad ut där han stod med armarna korslagda över bröstet.
Jakob sade då: ”Om det är vad dina ögon ser och vad dina tankar säger dig så är det precis det som jag gör. Men frågan är om man bör lita på dig. Det är ju trots allt bara jag som vet sanningen, vad det är som jag gör. Men om du nu så gärna vill tro att jag gör det du sade så får du väl tro på det då. Jag drabbas inte av dina antaganden så länge jag vet om sanningen.”
Det såg nästan ut som att männen tänkte anfalla Jakob. Han visste inte riktigt varför. Tyckte de att han var knäpp? Det gjorde de säkert.
Om det inte hade varit för att en vakt hade dem inom synhåll så hade männen säkerligen anfallit Jakob.
Efter ett tag så gav de sig av igen och lämnade Jakob ifred. Jakob var dock inte så säker på att de skulle ge upp så pass lätt. Men han bestämde sig för att inte tänka mer på denna händelse.
Internerna hade ritualer varje dag. Varje morgon var de tvungna att ställa sig utanför deras celler och säga en bön till Gud, sedan var det dags för frukost, som bestod av gröt eller bröd och vatten, och därefter så fick man antingen stanna kvar i cellen eller gå ut på gården för att få lite motion. Jakob stannade aldrig kvar i cellen. Han avskydde instängdheten, och han föredrog en promenad istället för att prata med de andra internerna.
Efter promenaden så var det dags för arbete. Jakob hade hand om posten, tack vare hans ordningsamma karaktär. Han var inte alls den som tappade bort ett papper.
Arbetet var inte slitsamt, trots det kom in hundratals brev varje dag som antingen skulle skickas till anhöriga eller som hade skickats från de anhöriga till internerna. Jakob hade en viss fallenhet för arbeten som krävde organisering.
Han kände sig en aning ensam varje gång han tog hand om ett brev från Falun, där de flesta av hans släktingar och vänner bodde. Det var aldrig någon av dem som slösade pengar på ett frimärke till Jakob. Under de senaste två åren så hade han inte fått några brev alls, och inte ens något besök eller telefonsamtal. Det fick honom att fundera över vad för slags föräldrar som de andra internerna hade, om de accepterade sina söners gärningar mer än vad Jakobs föräldrar accepterade hans gärningar. Jakob visste vilken stor skam han hade lagt över familjen, vilken sorg och besvikelse hans föräldrar kände över att deras enda son förstörde sitt liv på det mest avskyvärda sättet. Och trots att de andra internerna var likahemska som han så fick de brev, besök och telefonsamtal från sina anhöriga och vänner, men inte Jakob. Ibland så kändes det som att han var den hemskaste av de alla, att han hade begått det största brottet av dem och att han förtjänade ett så mycket större och smärtsammare straff än just cellens mörka väggar som tycktes bli smalare och trångare för varje dag.
Rummet som han befann sig i var litet, och där fanns ett antal krukväxter och bara en liten taklampa. Skrivbordet som Jakob satt vid var bastant och mörkbrunt med några enstaka kafferingar på ytan, som hade avbildats från tidigare postansvariga interners kaffemuggar. Jakob själv placerade kaffemuggen på en liten träplatta som han hade hittat i papperskorgen. Han tyckte inte om lata människor som inte bryr sig om att ta hand om saker och ting och som ständigt tänker bara på sig själva och sin egen bekvämlighet.
Efter fängelsevardagens arbete så var det dags för middag, som denna dag bestod av dåligt grillade korvar och potatismos. Jakob undrade vad vegetarianerna fick för mat istället för korven. Fick de någonting annat överhuvudtaget? Fängelsekocken kanske var för lat för sådana extrajobb.
Efter den äckliga middagen, som Jakob dock hade vant sig vid vid det här laget, var det återigen dags för jobb, innan han fick gå en kvällspromenad längs gården och därefter få sova.
Sådana var internernas dagar, och så fortgick det flera år framåt, under vilka Jakob hade det ganska svårt med. Han utsattes alltmer för andra interners hån och till slut så fick han sina blåmärken. Han blev då ännu mer tillbakadragen och försökte undvika att synas.
Men så en dag så förändrades allting för Jakob, då han blev skickad till den administrativa avdelningen. Han blev hänvisad till ett rum, vars väggar var betydligt ljusare än cellernas väggar. En gråhårig man med en någorlunda ful mustasch satt längst in i rummet, bakom ett skrivbord, med ryggen vänd mot ett stort fönster, en lyxighet som internerna saknade.
”Var så god och sätt dig ned, Jakob” sade mannen och pekade på stolen på skrivbordets andra sida, närmast Jakob.
Jakob gick fram och satte sig ned, och väntade på att mannen skulle berätta av vilken anledning som han hade blivit ditkallad.
Mannen harklade sig och började tala.
Jakob visste inte hur han skulle ta till sig denna nyhet som han nyss hade blivit tilldelad sig. Han visste inte om han skulle vara glad eller ledsen. Han borde vara glad, tyckte han. Men förtjänade han att vara glad, trots alla dessa år i fängelse som straff? Nej, han kunde inte förstå varför. Han kunde inte förstå varför han släpptes fri. Det var nästan som att han ville ge sig själv det straff som han, enligt sig själv, förtjänade.
Allting kändes så konstigt när han tog sina steg ut genom den väldiga porten, ut genom murens öppning. Allting kändes bara så oerhört fel, men ändå så underbart.

Väl hemma hos föräldrarna igen, där han hade bott i hela sitt liv innan fängelsetiden, så lade sig Jakob på hans nybäddade säng och lät huvudet bara vila från alla tankar. För en gångs skull så kände han sig avslappnad och lättnad, och han visste inte varför. Han var arg och besviken på sig själv, men han kunde inte visa det. Hans sinne var lätt som en fjäder och plötsligt så var han inne i en djup sömn.
Jakob vaknade av en lätt stöt på hans vänstra axel. Hans mor stod bredvid hans säng, med en allvarlig blick fäst på honom.
”Det är middag. Kom så får du något gott i dig. Du är säkert hungrig efter den långa bilturen” sade hon och gick ut ur rummet. Hennes röst var allvarlig, men Jakob kunde urskilja ett något mildare tonläge.
Jakob satte sig vid matbordet och väntade tills hans föräldrar hade tagit mat innan han själv tog för sig. Hans far ägnade honom inte ens en blick, och hans mor var lika allvarlig som förut.
Jakob var många gånger nära på att yttra sig om något vardagligt, som till exempel om vädret eller om hur fint de hade tagit hand om huset. Men varje gång så hejdade han sig, i rädsla för vad bara det lilla yttrandet skulle kunna åstadkomma.
Middagen fortgick under tystnad.
Flera veckor passerade, och Jakobs vardag var inte så händelsefull, jämfört med hur den brukade vara innan allting blev till ett helvete för honom. Antingen så satt han inne i sitt rum och tittade på tv, eller så satt han ute i trädgården och läste.
Hans mor tjatade jämt och ständigt på honom att han skulle ta tag i sitt liv och skaffa ett jobb. Men Jakob förstod inte hur han skulle kunna få ett jobb med det brottsregistret som han hade. Han försökte förklara det för modern, men hon yrkade ständigt på att han åtminstone skulle försöka.
Men Jakob fortsatte med vad han gjorde på dagarna och lät timmarna gå på som vanligt.
Det blev alltmer svårare att nå fram till honom. Jakob blev tystare för varje dag som gick och hans föräldrar såg honom mer sällan än förut. Det var som att han stängde in sig i en mörk och dyster låda och låste den för omvärlden.
En dag så brakade allting samman. Jakob klarade inte av vardagen längre och han fick panik. Han rev ned tavlor och speglar från väggarna och han kastade ut möbler ur fönstrena. Hans föräldrar blev helt rädda för honom och försökte lugna ned honom, åtminstone modern. Hans far bara stod stilla och glodde på all uppståndelse, som om han var likgiltig inför precis allting.
Plötsligt så tog Jakob tag i en brevkniv och körde den rakt in i huden på hans mor, som förfärat skrek till av smärta och såg på Jakob med ögonen helt uppspärrade.
”Jakob...” kved hon och sjönk sakta ned på golvet.
Fadern blev helt utom sig och bröt sig loss från sin förlamade position där han stod vid den bruna byrån i hallen. Han rusade mot Jakob och slog honom ännu hårdare än vad han någonsin hade gjort, och det fanns ingen tvekan om att han inte tänkte besinna sig själv tills Jakobs andetag upphörde.
De bådas ansikten var röda av ilska, men i Jakobs ansikte kunde man nästan urskilja en sorg av det smärtsammaste slaget.
Synen av hans mamma som låg på golvet i en pöl av blod gjorde Jakob illamående, men han kunde inte tänka mer på det nu när hans pappa försökte döda honom. Jakob besvarade faderns slag, vilket han aldrig hade vågat göra förr, och till slut så fick han övertaget om situationen. Nu var det fadern som låg på golvet istället och försökte skydda sig med sina armar och ben, hopkurad. Jakob slog honom allt vad han kunde tills fadern tappade medvetandet.
Än en gång greps Jakob av illamåendet och började återfå befattningen. Han visste inte vad han skulle göra härnäst. Skulle han döda sin far, precis som han hade dödat sin mor? Eller skulle han ge sig av innan allting gick överstyr?
Allting har redan gått överstyr, tänkte Jakob för sig själv och gick fram till hans mor, som låg kvar på golvet. Hennes vita blus var helt röd av blod och ögonen öppna. Jakob böjde sig ned, stängde hennes ögon och drog upp brevkniven ur hennes kropp.
Sakta vände han sig om och gick fram till sin fars orörliga kropp. Jakob kände en våg av skam, men samtidigt så kände han en sorts lycka över situationen.
Jakob böjde sig återigen ned, denna gång vid hans fars kropp. Han satt där och kollade stint på honom länge, som om han väntade på att han skulle vakna ur sin medvetslöshet. Men ingenting hände. Jakob tog ett fastare tag om brevkniven och höjde den ovanför faderns bröstkorg och sänkte ned kniven i ett enda svep, och därefter ännu en gång.
Jakob hade ingen som helst aning om vad han skulle göra härnäst. Han kände en vilja att lämna över sig själv till polisen, men hur kunde ett fängelsestraff hjälpa honom? Hur kunde fängelset bota hans sjukdom? Jakob visste inte svaret på dem frågorna heller. Men han visste att han inte kunde stanna kvar där han var just nu länge till. Han var tvungen att komma bort därifrån, bort från helvetet. Men först tvingade han sig själv att städa bort alla spår som kunde klassas som bevis, och han lät liken efter sina föräldrar ligga kvar där de hade tagit sina sista andetag.
Jakob sprang sedan ut ur det blåa huset och stannade först när han kom fram till en välbekant bänk i parken som vette ut mot vägen där en massa bilar körde förbi. Himlen var täckt med mörka och gråa moln och det såg ut som att det skulle börja regna när som helst, eller så hade regnet redan gjort sitt.
Jakob visste inte varför, men han kände en stark känsla över att han hade varit där förut, precis vid det stället som han stod vid.
Han satte sig på bänken och lät känslan ta över hans kropp, i hopp om att han skulle komma ihåg denna plats från en tidigare period av hans liv. Men hans minne svek honom och han slutade fundera över det.
Plötsligt kände han en stor våg av lycka skölja över honom, och han kunde inte sätta fingret på vad han var lycklig över. Var det friheten? Eller var det livslust? Eller bådadera?
Jakob lät tankarna flöda runt i huvudet på honom, och brydde sig inte längre om att fundera över varför allting var som det var. Han var fri från allting som tidigare hade känt som en börda för honom. Han kände inte längre någon skam över sina brott, trots att han fortfarande visste att han så borde göra.
Jakob lade sig ner på bänken med ansiktet vänt upp mot himlen där han kunde urskilja solens strålar som letade sig fram genom molnens sprickor. Efter alla dessa år kunde han nu se ett ljus i hans mörka cell som hade blivit en del av hans liv.