Han luktar gott, drar handen med håret sådär perfekt
klär sig stilfullt, nästan som han föddes i de kläderna
ur hans mun kommer bara intelligenta ord, han är sin egen wikipedia
inget är för stort för litet eller för fult
han har vänner, en familj som älskar honom, kan få vilken kvinna han vill
öppen för nytt, äventyrlig men samtidigt lugn
manlig, samlad, mogen
Har ett bra jobb, fast han precis gått ut gymnasiet
Han är inte ens lagom, han är perfekt

Men han har knapt tittat åt mitt håll, varje gång han ser på mig känner jag den genomskinliga hinnan över hans ögon. Alla tjejer han möter pratar han med en intresserad ton. Med mig är det annorlunda, tonen förvandlas som om jag är en av hans killbekanta. Ingen som syns eller har särskillt mycket betydelse. Är det för att jag är för operferkt i hans perfekta värld? Jag antar det. Även om jag aldrig kan veta. För

Jag rör handen osäkert genom mitt hår, rättar resultatlöst till de stripor som ligger fel
klär mig i fel kläder, sånna som inte är jag och sitter alldeles för tajt
när jag öppnar min mun kommer inget annat ut än stammande målbrottskliknande väsningar
allt är i oproportion, när jag går känner jag mig som en felmonterad cykel
vilka är mina vänner? jag älskar min familj men vem vill ha mig?
ful, ensam, rädd
arbetslös sen år tillbaka
jag är inte ens lagom, jag är värdelös