Luften i underströmmarna
silas sakta genom sammet
som söver mig där jag sitter
sjunken i drömmar om solen

som övermannar min vakenhet
i drömmen ber jag om tillåtelse
att resa mig upp och gå undan
från de kvävande meningarna
jag själv byggt av de gamla orden

orden som formar sagoslott med
ändlösa gångar, lönndörrar och hemliga hålrum
fönster som vetter mot träskmarkerna
där träskandar dansar med älvor och

vättar spelar spratt med den som försöker
resa sig upp på benen och gå själv
som försöker att ta sig över torrskodd
lämna farorna bakom sig, och gå därifrån
med lätta sommarsteg som om ingenting
hade hänt, verkligen ingenting

luften darrar till en aning, sjunker på plats
famlar en sista gång efter mina steg
då jag reser mig upp och går
för ingenting har egentligen hänt
jag går utan svar



och vem vet vad vättar vill