då går vi då sa han
inga andra vägar
än de som leder hem
jag har bestämt
vilka det är

så du säger sa hon
dina vägar är gråt
sorgen kommer att komma'
ifatt oss där
de leder över träskmarker
som ingen vågat beträda
jag har sett dem, de är ödets
främlingvägar

jag känner ingen sorg, sa han
mina vägar är de närmaste
gråt är mej främmande, jag har
ett hjärta av kristall, sa han
glasklart som vatten

hon såg honom i ögonen, sa
- dina vägar kan ingen vandra
utan att drabbas av ofärd
hon räddes inte för
ett ögonblick hans
storvulenhet

jag går mina egna vägar
sa hon
du har ingen makt över mig
hennes vägar leder henne
genom snårskogen
men stigarna är säkra
vilse kommer man inte
i hennes fotspår

vilse är jag aldrig
eller hela tiden sa hon

vilse i själen är oundvikligt
men i terrängen, det sker inte

jag är man, sa han
ingen pekar åt mig vart
jag ska sätta ner mina fötter
och du är min kvinna, sa han
du går dit jag pekar

hon genmälde något
han ej hörde, lyfte upp
barnet och sin ryggsäck
han tog endast sin stav
och försökte att slå henne
över ryggen, men - poff

han förvandlades till en
kväkande padda

hon vandrade vidare
likt en pilgrim
på de vägar hon visste
var de rätta
barnet i konten på ryggen
barkbrödet i kjolfickan
vatten fanns i bäcken

paddan kväkande
uttalade han en förbannade
över alla kvinnor han
någonsin känt och skulle
komma at känna

men förbannelsen studsade
tillbaka mot hans veka liv - poff!

brände honom nedom buken
ett kors ritades i skinnet
där den suttit

föda oh upprätthålla livet
var hennes uppgift

hans uppgift var över
när barnet var fött

hennes var evig och
allomfattande