Vi ekorrarna vaknar nu
till fjärilssamlarsäsongen
efter dystra vintermånader

samlar ihop mina laster
dags att städa i syndernas arkiv
vända och vrida på dom
be en bön om förlåtelse

kanske de ändå duger till dikt
numera, då inget längre
kan göras åt hopplösheten
skyltar vi försonande med dem

men ingenting vill du veta
fastän du frågat så
karvat runt i min hjärna
med en eldgaffel

det trötta sidenhjärtat
sprött som en fjäril
vred du ur som en
trasa av wettexduk

nu har det nästan stannat
rör sig planlöst så att
blodet nätt och jämt
tar sig runt i systemet

inget mer vill jag veta
om dig, det biter mig ännu
mitt skydd är tystnad
min rygg fri

din sol är inte min
jag vill vandra längre nu
har redan sett igenom
dina senkomna bevekanden

mina fjärilar har lätthet