Alla mina dagar
sköra som spånflisor
remsor i vinden som
prasslar och talar

spån som hyvlats
av kvistiga balkar
hålls samman av
mjuka silkessnoddar

talar utan ord
med ändlös längtan
till andra platser

trots

att jag har burit dem
över svarta vatten
genom dunkelskogar
in mellan fladdrande skuggor
med en kniv i min hand

nu trasas de sönder
vid minnet av en
helgonbild, med
ljus tända till sin

vördnad, vantro
hopp och hopplöshet
bär dem i ett såll

alla mina dagar
sköra som papper

det raka och det enkla
flydde och lämnade mig
nu sprakar elden som
river och sliter med
upprorsvrede

gav

ingen trygghet alls
bara tvivel kan bära min

flaxande själ

utan hemvist