Vi har ingen tro, ingen som helst tro
Vi har slutat att gå i kyrkan
Vi har slutat att stanna kvar
Vi lämnar vår kärlek, våra hem och söker nytt
Något nytt att tro på som vi sedan överger

Det finns en linje
Man skulle säkert kunna se linjen som en gräns
Det kanske inte är en linje utan kanske en graf
En kurva med platåer?
Jag ser linjen som magnetisk.
Det är något som gör att man dras till den

Kanske är det besvikelser grundade i förväntan utan möjlighet till överraskning
Vi söker nya gudar, nya predikanter
Och valutakurserna är som ett pm från paradiset
Något som passerar förbi som en kommunikation mellan himmel och helvete
En teletrafik som vi avlyssnar utan att vi egentligen förstår

Den där linjen, ja man kan se över den
På ena sidan där jag nu är är det ett ljus
Ett bländande ljus, stundtals, ganska ofta i ärlighetens namn
På andra sidan av denna linje är det ett mörker
Eller åtminstone ganska dunkelt
Man får liksom anstränga ögonen ganska mycket för att kunna läsa veckotidningens små bokstäver

Det är som en gummisnodd
Man tror man lämnar, man tror man är på väg
Sedan sviktar tron, någon insikt eller vilsenhet
Det kan vara vad som helst, men plötsligt slungas man tillbaka
Det känns som man fångas in
Ändå en tvivelaktig förnimmelse långt borta i det undermedvetna,
En känsla av att komma hem
Så står man där och trampar på ruta ett
Man prövar att tänja gummisnodden åt olika riktningar
Men det känns som om det inte spelar någon roll
Det känns som om det ändå alltid ger samma resultat

Det finns något magnetiskt i den där linjen
Det drar en liksom hela tiden närmare
Man rör sig parallellt med linjen
Kanske är det en graf, det får framtiden utvisa
Tydlig är den hur som helst

Kanske lyckan är något som är ultrastarkt
Helt enkelt ett ord, ett uttryck i en kampanj
Krasst kanske den där kärleken är ett försäljningstrick
Lite som en hygglig avbetalningsplan då man vill handla fast man inte har råd
Kanske ett tidsfördriv då vi borde tänka på annat
Tankar som gör att vi glömmer svälten då den plågar vår kropp
Några fåniga hallucinationer som gör att vi inte känner kölden då vi sover
Och något att tro på då björnen vill ha oss till middag

Om man nu skulle överträda den där linjen som man dras till
Liksom glida över då kastas man bort från linjen, grafen
Man slungas liksom bort , man passerar dunklet i en hast och in i mörkret
Sedan är det ett helvete att komma tillbaka.
Det finns liksom ett motstånd,
Något som gör att man får kämpa för att komma nära linjen
Det är som att gå motvind, som man stöts bort
Man inser snart att man måste rusa mot linjen, kasta sig huvudstupa fram för att komma tillbaka på den ljusa sidan
Det är högst osannolikt att man lyckas vid första försöket
Det är som sagt ett motstånd, ungefär som med en magnet
Fel pol liksom, två magneter som stöter bort varandra
Du är den ena magneten, och ja linjen, grafen den andra

Jag tror inte på droger, dom säger att jag inte ska fly
Men det känns hopplöst att stanna kvar
Det brukar inträffa ungefär vid samma tidpunkt varje år
Så inga droger, inga tillfälliga förbindelser
Inga nya vänner som jag inte behöver fördjupa något med
Inga som helst ansvar, det där har fångat mig
Det där brukar inträffa ungefär vid samma tid varje år
Lite som jul, påsk och nån jävla kräftskiva
Det finns en möjlighet att man missar det men det är inte så troligt
Där är jag nu, men inga kvinnor, inget annat än in mp3 kan jag bruka
Så jag flyr bort i musiken, i ljudböckerna
Men fly det måste jag uppenbarligen


Så när man väl kommit över till ljuset igen
För det är fullt möjligt, det tar bara lite tid
Ja då dras man åter igen mot linjen som om den vore magnetisk
Jag antar att linjen är magnetisk
Hela livet följer man den där magnetremsan, grafen
På den ena sidan stöts man undan, på den andra dras man till linjen
Jag antar att det om krävs är hygglig balans för att kunna följa linjen, grafen

Dom kräver kärlek, oavsett om den finns eller inte
Kärlek för dem är att finnas till för dem och lyda
Ett huvud följer tassen in i bröstfickan
Tändaren är i vägen, asken med cigg med
Blommorna får för mycket uppmärksamhet och allt ägs av dom
Kanske är det den enda sanna kärleken
Nämligen deras fantastiska förmåga att älska sig själva och få den bekräftad av mig och alla andra
Kanske det är så vi kan finna den sanna kärleken
Man har lyckats då man är övertygad om att matskålen älskar en och vill gosa lite
Släng ut tändaren ur fickan
Kräv att asken med cigg flyttas så man kan krypa ner i bröstfickan och bara bli älskad
Bli älskad av alla lika mycket som man blir älskad av sig själv
Det är nog lösningen
Inte undra på att katter kan rädda liv, minst lika bra som en psykolog