vänd inte ditt ansikte ut och in
som den som flyr för vårens blickar
blommornas och mina
inta inte mörkret

jag har lärt mig att sky sådan tystnad
den har varit förbannelse
varit helvetets eldar när höstglöden slocknade

jag tror att jag behöver höra sånger
utan ord
jag ska klättra i deras kronor av
outsagd mening

jag tror att de sjungs till trombon och harpa

i gränderna är denna stad lite lik
den eviga staden, den som gnagt sig in
i mitt språk, den med gatsten och damm
den som kan tala

jag har inte fått ett tecken
jag vet att det borde komma snart
var det en magnolia jag mindes? Nej! Kastanj!
Mest kastanj och ljumma nätter
kom med mig och leta vila innan dagen

från denna plats ska jag gå mot det obönhörliga:
återse vänner och förklara mig
ursäkta min brist på skuld och det liv
jag kunde leva

först, dock: kyss mig
visa mellan dina lockar rummet
jag hinner inte stanna länge
en kopp te, sen går jag
sen har jag redan gått

om jag tror att det finns frihet är jag fången
därför färdas jag med tåget
färdas hemifrån och hem; sen hem igen

det hela är en lögn jag måste leva ensam