Någon rör sig runt en
enebuske, mörkskuggad
mumlar ett dovt mantra
stickiga barr, kalla fötter

de tar en annan väg
utan minsta tvekan nu
trots regnvatten som
rinner ner för kinden

skogen är så liten här
och det är sent när jag
vandrar uppför kullen
dit in, bland de höga träden

på stigen som tätnar
hunden i mina spår
inte framför som han brukar
avvaktande, känner min

spänning av overklighet

gräset är redan högt och vått
tidiga hundlokor bugar i regnet
den runda skogstjärnen
syns helt oväntat
och ljudet av en bronslur


vi stannar och ser dem
svävar över vattnet
som andar av luft

älvor famlar efter mina vader
väcker stillheten
hunden kastar orosblickar
ändå vet han vägen

men jag är utan kompass