Sitter här på tåget, ensam i kupén och tittar ut genom fönstret, ser världen svischa förbi, fälten, skogarna, husen, allt passerar mina ögon i en faslig takt. En värld, så vacker, ljuv och härlig, en värld så mystisk, fantastisk och gåtfull. Och ändå en värld så fruktansvärd i sin storhet, oändlighet och gåtfullhet och samtidigt en värld så ynkligt liten och tuktad av en varelse så okunnig och självdestruktiv som människan.
Ser en eld genom fönstret, ett stort bål, folk firar Valborg, vintern är definitivt över och ändock en så obetydligt liten del i tidens oändlighet. Denna fruktansvärda oändlighet som ingen kan förstå och samtidigt något vi själva kommit på. Ett system för att ordna och kartlägga och som dessutom är ett fängelse vi själva satt oss i. Ett fängelse så omöjligt att ta sig ur att det styr ens liv helt och hållet och man slutar kämpa emot. Ett fängelse som strävar efter att ruta in allt och införa total ordning och göra världen grå och trist. Ett fängelse som gör om oss till robotar, stela och färglösa. Ett fängelse som vi inte kan ta oss ur.