Som barn var hon ofta
påskkärring
sjöng små sånger om
gullefjun för tanter
med ett obekant själv
instängd i sitt inre

eller skuttade som en get
bland klippor, närde drömmar
om andra människor
sådana som kunde se
att hon fanns där inuti

i någon slags inre hålrum
dit hon dragit sej tillbaka
som skydd undan påflugenhet

en egen värld av längtan
ingen männska där 'bland klipporna
fanns skönhet och blommande ljung
ensamhet i en gyllene gloria

vad hon gör nu är öppet
var hon finns är ingens syn

hennes längtan efter
tillsammans är rädsla
med dubbelt hjärta

hon reser sig aldrig och går
kan inte finna något annat
att sätta sina bopålar fast

rör henne inte, kräv henne inte
sätt ut hennes flagga mot gatan

möts den av misstro

stänger hon sin mun
och ser att viljan
är långt ifrån henne

i tiden