Jag ser på rosen framför mig, den är djupt röd igen.
För en timma sedan var den bara svart.
Fåglarna sjunger sin morgonhymn.
Undrar om det är till deras älskade?

På himlen lyser fortfarande halvmånen klart,
omgärdad av moln med en ton av rosa.
Snart kommer den att gömma sig för solen men inte än.
Ännu har natten kvar ett litet grepp även om dagens färger snart är här.

Världen har ännu inte vaknat.
Det finns ett lugn jag inte trodde existerade.
Jag känner mig tillfreds, njuter av att försöka bli ett med gryningen.
Njuter av att bara vara.

En igelkott tultar förbi, obekymrad om mig.
Får mig att önska att jag kunde ha det så enkelt.
Bara ge mig ut och gå, obekymrad om omgivningen, utan civilisationens krav.
Vägen lockar som en avlägsen siren, med äventyr och bekymmerslöshet.

Ändå sitter jag kvar, inte redo att ge mig iväg.
Whiskeyn skvalpar runt i mitt glas, bärnstensfärgad, rökig.
Jag tar en klunk, kanske dags att fylla på?
Nej inte än, den räcker ett tag till.
Tänder en cigarett, den glöder intensivt röd.
Tar ett bloss, följer rökens färd mot månen.

Önskar jag kunde vara lika flyktig som röken.
Vägen finns runt hörnet, tanken på att bara lämna allt,
strunta i ansvar, strunta i krossade förväntningar.
Men samtidigt, nej.
Jag är nöjd här i min stol omfamnad av gryningens magi.

Nöjd med att bara skriva ett par ord på ett papper.
Jag ska nog fylla på det där whiskyglaset igen
och bara sitta här och njuta av stillheten,
medan den finns