Saknar dig trots att du är alldeles nära. Bara ett telefonsamtal bort. Men jag ringer inte, för jag vet att närheten inte fyller tomrummet jag känner. Närheten lurar mig, får mig att tro att vi är mer än vad vi är. Närheten får mig att känna ett hopp som sedan krossas då du försvinner.

Du är min vän, med dig känner jag gemenskap och samhörighet, med dig är jag hel. Ändå får du mig att känna mig tommare än någonsin. Du får mig att gå sönder bit för bit. mina kraftigt uppbyggda murar spricker allt mer. I dammet som regnar från dem går jag vilse.

Jag ser dig hålla om honom. Känner hur gallan stiger i halsen. Näven knyts, genom murarnas sprickor tittar svartsjukan fram. Den riskerar att dränka mig och svepa bort allt annat. Jag tvingar tillbaks den med en viljeansträngning. Lagar murarna med vetskapen om att vi bara är vänner.

Du småflörtar med mig. Får mig att känna mig sedd och behövd. Gör att jag åter kan hoppas, åter kan vara lycklig. Trots att jag vet att då kvällen blir sen går du hem till den du älskar och jag går hem ensam.
Då vi åter träffas kvittrar du, håller om mig, talar förtroligt. Jag kramar tillbaks, skrattar med och döljer vad jag känner. För jag vill inte mista dig som vän. Vill inte skrämma bort dig. Jag begraver mina känslor för så länge du inte vet kan jag drömma och låtsas. Och på vägen hem till dig kan jag uppleva de där få underbara ögonblicken av att gå på rosa moln.