Jag står på gatan vilsen och tom. Massorna passerar förbi, hanterar mig som ett hinder på vägen. Gatan skulle lika gärna kunna vara tom, ingen ser mig. Jag vet inte var jag skall gå och tomheten trycker på. Massan hindrar mitt öga att se, blir en mur jag inte kan forcera. Jag vill synas men jag vet inte hur.

Datorn är på inläggen rasar på chatten. Jag svarar så fort jag kan. Ingen jag sett att prata med, ingen jag känner. Avstånden är borta men ändå milsvida. Skärmen lyser i mitt ansikte och hånar mig som en joker. Fingrarna knappar på tangentbordet och illusionen av närhet växer. Ändock finns där bara ett mörkt rum som växer allt mer. Jag vill synas men vet inte var.

Ölen rinner kall ner i strupen. Alla pratar runt mig, över mig, under mig. Jag är trevlig men ingen kommer ihåg mig. Min fasad känns ihålig som en trumma som ger ifrån sig ett eko av alla andra. Jag letar efter den som kan ge ekot klang men finner bara en ölflaska. Jag vill synas men vet inte för vem.