en ensam tår rinner försiktig ner för kinden
som om den undrar om de får.
jag önskar jag kunde gråta mer
kaotiskt
bara låta tårarna skrika ut min sorg
istället för att stanna som en klump i halsen.
men å andra sidan,
är jag verkligen olycklig?
jag skrattar varje dag
och mycket mer än jag gråter,
mina armar
ben
hela min kropp
blöder inte längre.
blodet är borttvättat.
var går gränsen för att man mår dåligt?
hur stor är min psykiska ohälsa?
jag vill aldrig mer gå upp ur sängen
väggarna och taket har jag stirrat in i
så mycket att jag kan dem utantill,
jag kan fortfarande finna mig själv på mitt golv
kippandes efter andan,
och jag kan ärligt säga att jag inte har en aning om vem jag är.
det har gått så långt
att jag ser mig själv som olika människor i olika kläder.
som om kläderna kunde identifiera mig
och bestämma vem jag är.
jag är splittrad.

min umgängeskrets förminskas oavbrutet
av mina uttalanden och gärningar.
vad ger mig den rätten?
vad ger mig rätten till någonting?
varför skulle just jag vara nödvändig?

jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för mig själv.