jag har ett
luftbegär
skjuter mina lungor
in ut
och inte alls.
ångestskjuter mig
tills det svartnar
och när man
druckit sig
svartsjuk och panikslagen
blir allt mer verkligt.
jag gick
ensam med
tårar rinnande utmed
mina anletsdrag.
tills du kom
och satte dig på bänken med
mig
och allt bara
brast.
anledningarna fanns inte.
och trots att allt är glatt
är det så lätt att känna det svåra.
så jag längtar.
till en plats där jag kan andas
utan att känna mig tvingad.