vilken innebörd av livet är den man väntar på?
vi kommer ju aldrig någonsin fram till någonting alls
och att söka för djupt i sig själv eller i siffror eller ord
efter ett svar
är att be om att helvetet ska bryta ut mitt i det innersta centret
av hjärnan.

man förvrids och kan inte längre se några som helst proportioner,
inga självklarheter
bara kaos.

så blir jag fängslad av mönstret i min kaffekopp när jag låter en mjölkdroppe
förena sig med detta.
det krävs så lite för att få mig fängslad, fascinerad och hypnotiserad.
det är inte mina gränser som är det primära problemet,
det är att jag viker mig och släpper in dig gång
på gång på gång på gång
till all oändlighets tystnad.

och när jag vänder mig om blir min halspulsåder
uppfrätt
för du kan inte skydda mig från all negativitet de här varelserna utsöndrar.
dåligt samvete
över blod på din hallspegel
och spya i din toalett när du inte ens är hemma är väl
mitt minsta problem i händelsen som nu utspelar sig.
men dina meningar är så proppfulla av långa svåra ord som jag inte förstår
att ångesten bryter ut igen och igen och igen och igen
tills litet blir stort och allt vänder sig
(som när man ser igenom ett förstoringsglas för långt ifrån ögat).
för jag borde kunna alla dina ord.

det är det enda jag duger till.
mitt vokabulär är min enda utväg från okunskapen.
att formulera mig
korrekt
är det enda som håller mina murar
intakta.

tyvärr.