Flickorna satt på en gammal bänk under de största lönnarna vid ån. Svartvatten som ringlade där i sänkan mellan gröna brinkar, mossvåta växter i de mjuka skuggorna. Ringlade den förbi kyrkan och vidare nedanför det gamla frökenpensionatet som stått där sedan trettiotalet. Bänken stod på grusstigen som följde åns meandrande i en låg ravin.

Flickornas vita linnen gav på avstånd intryck av ung oskuld, speglade så betraktarens skönmålande av en tid som falskt fick bära så mycket längtan. Oskuld som genast spegelvändes till sin motsats, i mäns ögon. Men flickornas allvarliga samtal var deras hemlighet. Den blonda Anna bar spår efter skärsår på armarna. Ner för henne skinder rann tårar blandat med svart. I kanten på hennes kjol fanns rostbruna fläckar. Som tonårsflickor var deras plats på skalan av människovärde inte mycket att bry sig om.

Bella den mörka huttrade lite i trädskuggan trots att det var en varm sommardag. Det som hade hänt var oroande, rädslan kändes kall. Att berätta för de vuxna var inget de ens tänkte på, så självklart medvetna var de om sin obetydlighet i vuxna människors ögon.

Men de visste båda att de sett samma sak; det måste vara sant när de båda sett det. Anna hade känt det, och spåret syntes som ett skärsår på armen. Och kvällen innan hade de sett stjärnan falla på samma plats. Stjärnor föll inte ner på marken. Nej. Men så var det.

I en av lönnarna vid kyrkogårdsmuren bodde det ugglor i en stor holk.De hade små fjuniga ungar, man kunde höra deras små pipiga läten sena kvällar. Och hur föräldrarna varnade när man stannade till. Snart borde ungarna vara stora nog att lära sig flyga. Det var när de kvällen före stod nedanför trädet som de såg en guldstrimma skymta mellan grenarna, stark och ljuskraftig, bara en kort stund. En stund senare hände samma sak igen. Denna gång träffades Anna av en brännande ljusstråle på armen när hon sträckte upp den. Varför sträckte hon upp armen? Ville hon känna på ljuset? Känna om den var verklig, men nu, verkligheten som var overklig. så kändes det.