- Kom!

Sa han och sträckte ut en hand.

Det kan hända att jag inte ville. Det är möjligt, att jag tvekade aningen av en sekund för länge. Det kan vara så, att jag inte brukar bry mig om människor som vill få mig att följa med eller hålla med eller ens titta på dem. Speciellt inte om det är män som är en aning för nära. Nej, jag talar inte om närgångenhet. Bara om närhet.

Det där, att på något sätt känna, att någon ser, någon vet och någon vill. Något.

Det är då jag brukar säga nej fastän jag kanske ibland skulle vilja säga ja. Eller åtminstone kanske. Att jag kanske kommer. Så det kanske lönar sig att tjata lite.

Men den här mannen tänkte inte tjata. Jag såg det på honom, såg hans fullkomligt genomtänkta fråga i hela hans kropp, hela hans väsen, om man nu kan säga så om något som är mer än det man ser med blotta ögat.

Han stod där. Han sträckte ut handen.

- Ok. sa jag. Fast jag inte brukar gå på så enkla trick. Ok. Och så sträckte jag fram handen mot honom och tänkte att nu skulle han ta den och vi skulle hälsa och så var det inte mer med det. Men … den som inte tror på sådant som inte händer kan sluta läsa här. För … ja, jag ska berätta om sådant som inte händer. För att det hände mig när jag sträckte fram min hand mot den där mannen.

Det är så här, att jag är blyg. Väldigt blyg fast ingen förstår det eftersom jag samtidigt kan vara utåtriktad och faktiskt tycka om att diskutera och formulera minst lika mycket som jag är rädd för att synas. Den konflikten inom mig brukar ibland visa sig i, att jag har lite svårt att möta människor utan att ”blunda”. Jag tittar inte upp ordentligt, möter inte blickar och har svårt att definiera mig och andra tills jag ”landat” och tagit tag i mig. Nu hade jag ju inte hunnit ta det där taget i mig, så jag tittade inte ordentligt. Och eftersom jag aldrig känner igen folks ansikten oavsett hur mycket jag tittar, så brydde jag mig nog inte om att försöka lägga den här mannens utseende på minnet den här gången heller.

Så… jag såg inte så noga vad som hände. Men.. jag sträckte fram handen, förväntade mig en varm manlig hand mot min och ett stadigt handslag. Och försökte hålla min egen hand lagom fast, lagom avvaktande men ändå inte avvisande.

Det är klart att jag blev förvånad när jag i stället för en hand kände att jag fick en brädbit i handen. Eller en bit av en bräda. Snabbt återfann jag mitt seende, fäste blicken på det jag tog i och avslöjade mig själv. Eller honom eller. Ja jag måste säga, att jag kände mig mycket förvirrad och lite rädd när jag upptäckte att jag lagt handen på en gammal grind. En enkel trägrind med en mycket sliten överliggare.

Så vitt jag kunde komma ihåg hade jag aldrig sett den förut. Inte heller hade jag observerat stängslet, träfållan och det lilla huset som såg ut att vara ett uthus. Kanske ett fårhus med lågt i tak och … ja. Där var fåren. Vuxna får med lurviga pälsar och.. lammen. Flera lamm. Sådana man vill ta upp i famnen och bara äls

ka. Ja, jag har själv får, vet hur de luktar, hur lammdoften sätter sig i kläderna, lite surt, lite ulligt och fullkomligt omöjligt att inte dra in i näsan fast det egentligen inte alls luktar gott.



Fåren tittade upp på mig, sådär som får gör, och när de upptäckte att jag inte hörde hemma i flocken drog de sig tillbaka. Lockade på sina lamm och tryckte sig mot fållans bortre hörn. Jag tänkte, att jag inte skulle skrämma dem. Men öppnade ändå grinden och gick in. Av någon anledning gjorde jag det. Av någon fullkomligt idiotisk anledning.. bara för att den där mannen sagt ”kom”.

I samma ögonblick som grinden slog igen bakom mig (det var en sådan grind som låser sig själv, mycket praktiskt när man har djur ) hände något fullkomligt omöjligt. Jag som är en och sjuttiofem lång kunde plötsligt inte se över fållans högsta slana. Jag fick en ofattbar lust att smaka på det torra höet som låg i högar framför mig och jag

… ja jag skrek faktiskt till när jag upptäckte det.. jag hade ulliga ben. Mitt skrik lät inte klokt och av någon anledning tyckte jag att jag borde ta några lämpliga krumsprång för att visa att jag inte var fientligt inställd innan jag artigt tog några tuggor av det där fullkomligt oemotståndligt doftande höet.


Jag vet inte om jag borde skämmas. Men innan natten var inne hade jag spanat in den stora baggen, lyckats få in en klöv i flocken och pussat några av lammen när inte deras mammor såg det. Inte dumt alls. Möjligen lite ovant. Och underligt. Mest underligt var det nog, att jag inte tyckte det var ett dugg underligt.

Och natten kom med mörker. Ogenomträngligt och omöjligt att betvinga. Fållans stängsel var högt och grinden stängd. Jag visste att det var så. Och jag visste, att utanför gick rovdjuren. För första gången i mitt liv funderade jag över mitt liv. Om jag var säker där innanför grinden. Om jag kunde dö. Om någon brydde sig om mitt liv.

..om någon brydde sig om mitt liv…