Jag står upp på hustaket och håller upp armarna, som för att flyga, och njuter av solens strålar mot min hud.
De lånade badbyxorna sitter alldeles för löst runt mina höfter, de är ju trots allt tre storlekar för stora.
Tjärpappen som mjuknat av värmen bränner under fotsulorna. Jag går två snabba steg upp på filten där jag kan slappna av igen.

Jag lägger mig ner och börjar humma för mig själv, när du undrar vilken låt det är får du mig att tänka.
När jag inte kommer ihåg, varken artist eller låtnamn, skrattar du till lite.
Vi njuter av solen och varandras sällskap. Pratar när vi känner för det, är tysta när vi inte vill prata.

När vi är stekta och rastlösa tar vi en skön promenad i bokskogen.

En glimt av det förflutna, ett minne jag aldrig kommer få återuppleva.
Med en nostalgisk känsla saknar man mycket.
Mycket, inte allt.
Som tur är kommer man bara ihåg det bästa.