Njenna sprang längre in i den djupa, snötäckta skogen. Hon hörde stegen bakom sig, kusligt nära.
"De får inte hitta mig" tänkte hon men kylan trängde igenom hennes kläder och hon var så utmattad. Benen vek sig under henne och hon föll rakt i en snödriva. Njenna andades tungt där hon låg.
"Låt dem inte hitta mig"
Det fasansfulla minnet återvände till henne.

Njenna och hennes syster Aili plockade grenar i skogsgläntan en liten bit bort från deras by, då det hände. Främmande män tog sig ridande fram genom byn. De brände ner allt som kom i deras väg. Byborna försökte rädda barnen och djuren men lågorna lämnade inget efter sig.
Njenna hörde sina föräldrar skrika men hon insåg att det var försent. Hon grep sin syster i armen och drog henne med sig in i den skyddande skogen. Aili slet sig loss och rusade in i branden till föräldrarna. Njenna skrek efter henne att komma tillbaka men Aili var redan uppslukad av elden. Njenna lutade sig mot stammen till ett gammalt träd och grät. När hon lugnat sig så hörde hon ljudet av hästarnas hovar en bit längre bort. Hon var så rädd att tryckte sig närmare trädet och var så tyst hon bara förmådde. Sedan sprang hon utan att se sig om.

Snödrivan var så kall att Njenna skakade av köld. Hon lyckades ta sig upp och gick en bit. Hungern växte i henne men ingenstans fanns det något ätbart, bara vit, kall snö.
Snart började det skymma och tillslut var det så mörkt att hon inte såg stigen framför sig. Hon visste inte vart hon var men fortsatte ändå att gå.
Plötsligt såg hon ett ljus och när hon kom närmare såg hon att det var en liten eld som brann. Hon var så hungrig att hon var tvungen att ta sig dit.
Njenna satte sig på en sten vid elden och hennes kalla kropp värmdes. Hon såg sig sedan omkring och då såg hon honom. Han satt på andra sidan elden. Han hade långt, svart hår, smaragdgröna ögon och kläder inte helt olika hennes egna.
"Han är mycket vacker"
Då såg han rakt på henne med en frånvarande blick.
"Hej" sa hon med en lätt darrande röst.
"Hej" svarade han och såg drömskt upp mot skyn.
"Jag är Njenna"
"Vem är du?" sa hon.
"Dánel" blev svaret och nu såg han på henne igen med sina vackert glittrande ögon.
"Jag kommer från byn Nimár" tillade Njenna.
"Är du också Same?" sa hon sedan utan att tänka sig för. Det bara flög ur henne men Dánel verkade inte ta illa upp.
"Ja, jag är nåjd från byn Lárjas"
"Nåjd?" sade hon frågande.
"Schaman, jag botar sjuka och reser till de andravärldarna, andevärldarna där jag förhandlar med gudar och de döda."
"Känner du till den samiska trumman?" frågade han leende.
"Nej"
"Då ska jag berätta för dig."
Njenna flyttade sig närmare honom, hon glömde helt bort kylan och hungern.
Dánel hämtade trumman som stod en bit bort.
"Det här är en av de samiska trummorna" sa han och började trumma vackra, mjuka toner. Musiken fyllde skogen med ljus och Njenna lyssnade som förtrollad.
"Endast nåjder äger en samisk trumma, det finns dock inte många kvar. På varje trumma finns det bilder. Bilderna är ritade med tuggad albark på trummskinnen. Bilderna visar en slaga karta över kosmos och med dem kan vi få kontakt med de döda som jag sade förut.
Bilderna symboliserar den samiska naturen men också vårt folks historia."
Dánel avslutade berättelsen men fortsatte att spela. Njenna hörde bara musiken i sin själ långt efter att den hade dött ut. Mörkret tätnade på himmeln över henne men norrskenet som spred sig på himmeln, lyste upp snödrivan där hon låg.
Kall och livlös.